Hittade en blogg idag där man diskuterade flytt till landet med tonåringar. Kan då bara konstatera att vår flytt gått över förväntan. Visst hade vi planerat att flytta ut till eget hus på landet och vi hade lovat vår son att inte flytta förrän han gått ut 9:an. Förra vårvintern så fann vi vårt drömhus och flytten gick i april från vår lägenhet i Stockholm ut hit till "rena rama landet".
När vi äntligen hittade vårt hus så lovade vi sonen att han aldrig skulle behöva "lida" för att vi valt att bo på landet. Vi satte gemensamt upp en lista med positiva saker inför flytten. Han skulle få sin dröm downhill-cykel, han skulle välja sitt rum, inreda den helt efter egen smak, jag skulle köra honom till kompisar och aktiviteter när han ville och hur mycket han ville.
Flytten kom, cykeln inköptes (!), redan första veckan härute så ville han ta en sväng med sin cykel i vår köping. Jag körde in honom och hämtade honom några timmar senare. Han var hur glad som helst! Det tog bara 5 min så hade någon fått syn på honom. En kille som delade samma intresse och vips så var de ett gäng som cyklade runt i backarna. Han var nog själv lite chockad över att det gått så snabbt att hitta nya vänner. Idag så finns ju även internet som ett positivt redskap till kontakter (eller hur?) så han hittade fler nya vänner i städerna runt oss med samma cykelintresse. Här ute kan han spela musik hur högt han vill, bygga cykelhopp var han vill, inga grannar som blir störda. Visst får jag köra mycket bil men vad gör jag inte för att han ska må bra.
Han kom dessutom in på sitt drömgymnasium
Europaskolan i Strängnäs. Detta innebär bussresor på ca 45min till skolan, upp tidigt vissa morgnar och då väcker jag honom redan vid 0600.Trots detta så stormtrivs han med livet! Han konstaterade själv i höstas att det var egentligen bra att flytta och röra på sig, att starta på nytt. Ingen känner en från tidigare, ingen har förutfattade meningar om dig. Du börjar på nytt och du bestämmer själv vilken bild dina nya vänner ska få av dig. Kloka ord fr en 16-åring... Det enda han säger sig sakna är spontaniteten, att kunna snabbt ringa en kompis ta t-banan in på bio. Här ute måste man planera...
Mannen pendlar med bil till huvudstaden och tycker även han att det gått över förväntan. Han har upptäckt ljudböckernas värld och tycker numera att bilkörningen går ännu lättare. Tiden flyger iväg och inte ens köerna kan längre stressa honom, nu hinner han ju istället lyssna på ett kapitel till. Han hinner dessutom rensa huvet från jobb och stress under den tid det tar att köra hit ut. Vi märker en oerhörd skillnad på honom. Tidigare hade han 10min till jobbet, vilket innebar att han var kvar på jobbet mentalt fastän han var hemma.
Livskvaliteten har höjts avsevärt. Vi är alla mer harmoniska, lugnare i sinnet, tempot är lägre. Stress finns inte längre i vår vardag. Sonen har t o m kommenterat detta att jag mycket sällan får s k "tokbryt". Vi har faktiskt roligt tillsammans numera.
I vår lilla köping så tar man sig tid, redan efter dryga halvåret så "kände" jag flera av butiksinnehavarna med förnamn. Kan numera bara gå in och prata bort en stund med dem, vilket jag aldrig gjort i Stockholm! T o m vår närmaste stad Eskilstuna har ett lugnare tempo, service i butikerna, trevliga och hjälpsamma. I början var man nästa chockad över fenomenet. Kanske inte så konstigt när man bott dryga 30år i huvudstaden, att man glömt hur det kunde vara i butiker... hahahaha
Vi älskar vårt nya liv och ingenting, absolut ingenting skulle få oss att byta bort vårt nya härliga liv här ute på landet!!