När de flesta färggranna höstlöven dalat ner i tystnad och de sista fastklamrande har blåst bort i höstvindarna så infinner sig ett mellanrum. Ett slags vakum, en tid då jag ofta hamnar i ett gränsland av vemod och samtidig spirande förväntan. Förväntan inför 1:a advent och december. Förväntan inför den röda färgen och de ljuvliga lysande fönstrena, för att inte tala om dofterna, stearin, pepparkakor, saffran mm.
Men däremellan, fr allhelgona och dit, så kommer en tid för eftertanke som blandas med vemod och förväntan inför julen. Tankarna finns hos det som var, som kanske även kunde blivit och som för alltid ändå finns kvar...
Följer en serie i DN
Insidan om sorg och bl a om bearbetning av sorg. Psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark har skrivit boken "Sorgens olika ansikten". Hon skriver precis det jag och många med mig känner. Tidigare levde vi med livet och döden ständigt närvarande men i vårt moderna samhälle, med den äldre generationen kanske en bra bit ifrån oss, så blir döden något som blir distanserad från oss. Vi har därför i Sverige fått en låg kunskap om sorgbearbetning, enl författaren.
Sorg som inte får utttryckas och bearbetas kan leda till ett onödigt och långvarigt lidande, skriver hon. Hon skriver även om den obearbetade sorgen en "frusen sorg". Den sorgen tror jag vi många känner till. Den finns oftast i vår egen historia, t o m i min egen. Min egen mor och far som miste sin 10-åriga dotter och sedan inom loppet av ett år även miste barnens farfar och farmor som de levde tillsammans med. En sorg som aldrig bearbetades, en sorg som var frusen. En sorg som smärtade min mor fortfarande vid 90-års ålder.
Ann-Kristin Lundmark skriver om känslan när någon man älskar eller står nära dör, den avgrundsdjupa sorgen. Man känner sig totalt ensam och känslan blir än mer påtaglig av omgivningens reaktioner. Tystnaden som lägger sig runt en, människor som viker undan med blicken, personer som slutar höra av sig, förstärker bara känslan av ensamhet. Vi har tappat förmågan att samtala om det svåra och det obehagliga och istället skapat en rädsla att möta människor som har det svårt eller befinner sig i sorg.
Idag skriver DN i den andra delen om sorg, om en grupp ensamma efter tsunamin. Även de säger allt det jag försökt förmedla till våra vänner och andra. Det är så oerhört viktigt att få prata. Att att få älta sin historia flera gånger, gör att det overkliga som hänt, blir mer begripbart. Att våga höra av sig utan att behöva säga något. Att bara våga lyssna... Ingen kan ändå säga de förlösande orden som tar bort det onda, som gör det gjorda ogjort... Det enda vi kan ge är en hand att hålla, en axel att gråta mot, en kram av omtanke och ett par öron att lyssna med. Säga att vi finns här, när än du vill och jag lovar att jag orkar lyssna, inte bara nu men även om 3 mån och fortfarade om 1 år...
Jag tror att jag blivit en bättre människa efter vår svåra sorg, inte så att vår sons bortgång gjorde mig "bättre", men den sorgeprocess som jag gått igenom har förändrat mig till det bättre. Vi har insett att livet är skört och inga skyddsnät finns. Det som händer andra, händer även oss. Vi har blivit mer ödmjuka till livet, naturen och själva vardagen...
Fick ett samtal från vår vän. Det är nu 4 månader sedan min väninna gick bort och äntligen hör jag en sträng av liv i hans röst. Förtvivlan och oro har vi känt när vi hört hans röst. Men nu fanns ett hopp om överlevnad, en liten ton av glädje, glädje även över vardagliga händelser. Han har nått ditt där ett skratt blivit tillåtet och känner att de tre ska ro iland detta. Från att leva en minut i taget så kan de nu se till nästa dag och snart kanske t o m nästa vecka. Tårar av glädje rann nerför mina kinder under samtalet. Vi pratade om glädjen över att ha känt henne men även sorgen över orättvisan i livet.
Fick ännu ett samtal fr en nära vän. Där väntar de på beskedet efter behandlingarna, som förhoppningsvis ska vara positivt. Vi talar om rädslor, om att våga prata, att våga visa känslor. Att dessutom våga känna glädje i det man har, just här och nu. Man kan inte leva och vänta på "dörrknackningen" som kommer till oss alla en dag. Det är väl det enda vi vet alldeles säkert ;). Vi har en skyldighet att ta tillvara livet, ta tillvara det vi får och det vi har. Njuta tillsammans och inte skjuta upp alltför mycket till morgondagen.
Oavsett det är sjukdom eller sorg så det vi minns efteråt är just glädjestunderna. Mina minnen av vår son är skratten, tokerierna, myset, gosset. Inte är det sjukdomen eller sjukhusen, läkarna eller smärtan. Att tillåta sig det där extra som ger glädje i sorgen eller sjukdomen är så oerhört viktigt.
Mitt vemod över livets orättvisor, över sjukdomar som inte borde finnas, över vänner som drabbas, kommer under månaden att blandas med förväntan om ett ljus och ett hopp för alla mina nära. En decembermånad som sprider förväntan och glädje, där adventsstakar och stjärnor sprider värme och där de levande ljusen och färgerna lägger sig varmt omkring allas hjärtan. För oss så har sorgen har fått ett slut men saknaden finns för alltid kvar...
Tittar ut över ett snöigt och novemberdystert landskap och konstaterar att nu är det bara 46 dagar kvar till julafton... och sedan så vänder det igen...
