Det är en sådan här dag som man till fullo kan uppskatta förra helgen...
Vi försöker leva efter Carpe Diem... fånga dagen. Ibland är det inte bara dagarna som man kommer att minnas, utan även de där speciella stunderna. Stunder som man för alltid kommer att bära med sig.
Carpe Momentum... Fånga stunden.
Vi gjorde det den 5 januari, trettondagsafton i år.
Vi fångade stunden hos nära vänner, våra äldsta vänner, våra tryggaste vänner... En stund hos dem, med en glädje som kändes, tillsammans med en massa prat och skratt. Ett antal timmar med vänner som, även om de dröjt mellan mötena, alltid ändå känts som det bara vara igår. Vänner med barn som man redan fått "se" i magen, vänner som gått genom svårigheter och kommit ur det än starkare och än mer livsbejakande. Vänner som man alltid trodde skulle finnas där. Minnet och glädjen över mötet har vi burit med oss.
Igår fick vi åter ett sorgens bud... Tårarna har återigen runnit, ett ledset moln har lagt sig över gården och vi vill bara stanna här inne och hålla om varandra.
Dessa vänner fick sitt besked förra våren och nu 6 mån senare...så står en maka och barn kvar ensamma...
Inte en till... sa vår älskade son. Vad händer med alla som vi känt längst??!! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan någon av er... Vem står näst på tur?... så slutade sonens förtvivlan.
2007 var ett år med sorg och förtvivlan. Besked fr vännen och 6 månader senare precis när sommaren kom, lämnades man och barn ensamma...
2008 börjar inte så bra det heller. Ja, vem är näst på tur?! Är vi åter inne i den där fruktansvärda berg- och dalbanan då det inte går att hoppa av. Det ena avlöser det andra och infernot tycks utan slut. Skyddsnäten är borta och ingen går säker längre...
Fånga stunden är det enda vi kan göra. Imorgon kan allt vara förändrat...
Fånga stunden då jag väcker sonen på morgonen, en puss på kinden. "Jag älskar dig mamma" när han kliver ur bilen vid busshållplatsen. En pratstund på kvällen. Skratt och bråk som ändå alltid slutar med kramar och ett "jag älskar dig".
Fånga stunden då jag känner en hand i min, min käras trygga hand. Hans hand som ger mig ett sådant otroligt lugn. Vi tittar på varandra och hans ögon bekräftar att vi idag försöker leva efter mottot Carpe Momentum och Carpe Diem. Vi tar tillvara det vi kan få, här och nu...
Fånga stunden med vänner, glada möten, galna möten, förtroliga möten. De är de stunderna som man sedan bär med sig länge, länge...
Just nu, idag, har vi varandra - jag älskar dig min kära och jag älskar dig sonen min...