Idag en kvinnodag...

Läste idag en så bra insändare i DN om oss kvinnor som alltid måste vara så förtvivlat duktiga. Hon skriver precis det jag gått och grunnat på sedan flytten hit ut på landet. Tyvärr hittar jag inte den på DN nätupplaga så jag får skriva ett referat blandat med mina egna tankar.

Insändaren satte ord på mina tankar och funderingar. Hon och jag tillhör nog samma grupp kvinnor.

Denna speciella grupp kvinnor som jag nog tillhör/tillhörde (tveksam var jag är fortfarande) har alltid varit just så förtvivlat (perfekt ordval) duktiga. Vi var ambitiösa i skolan. På våra jobb, är vi alltid rädda för att inte duga eller räcka till och därmed ställer vi de högsta kraven på oss själva. Vi har enorma prestationskrav. Vi är så rädda att bli avslöjade som de "floppar" vi innerst inne tror vi är. Vi måste alltid vara bäst på vad vi än gör. Vi tar mesta ansvaret för hemmet, barnen, kontakten med skolor. Vi bjuder hem vänner, ska laga den godaste maten, var den perfekta värdinnan. Snyggt ska det också vara i hemmet . Vi ska dessutom vara underbara som äkta hälfter och mammor. Vi bekymrar oss mer än våra män, om våra barn, föräldrar och vår relation och har mesta prestationsångesten på jobbet. Vi ser till att kontakten hålls med vänner, föräldrar och släkt. Vi tar även ansvaret för våra åldriga föräldrar. Vi ställer alltid upp för alla och känner enorm empati för alla.

Vi vill göra allt och klarar i princip av allt, förutom att säga NEJ...
Vi hoppas att andra ska se oss, bekräfta oss, men så är inte fallet, däremot tas vi oftast för givet...

Vi borde lämna allt detta gamla bakom oss, sluta vara så förtvivlat duktiga och bli betydligt bättre på att sätta gränser, lära oss att säga NEJ. Sätta gränser i hemmet, till vår partner och våra barn, till familj och släkt, till vänner och framför allt på jobbet.

Ge dig själv mer utrymme för det du vill och det du behöver. Sätt dig själv främst åtminstone ibland.

Unna dig lättja och låt andra visa allt de kan göra för dig...

Är inte slutorden underbara??!!

Jag önskar jag kunde köra detta mantra i huvudet så den satt som "en smäck". Medger att jag har blivit bättre, kan säga nej oftare, känner mindre krav på prestation... Men himmel så långt jag har kvar... Det går långsamt, mycket långsamt men upp kommer jag igen...En ny person blir jag, som jag måste lära känna och samtidigt ska jag leva med en sorg över att jag inte längre är den jag var...

Fortfarande så mäter jag mig själv utifrån vad jag presterar inte utifrån vem jag är. Trots att jag är så medveten om detta så kan mina gener, min lutheranska uppfostran inte omvända mig helt... Jag är på väg... men vilken gropig väg och vilken lång väg att gå... Önskar att ingen ska behöva vakna så sent och hamna så långt ner, för att inse det ohållbara.

Jag är så glad att vi tog steget bort från stressen, pressen, karriären för att starta ett nytt liv, ett klokare liv här ute... bland frisk luft, öppen natur, skog, sjöar och fågelsång...

Dagens positiva tanke:
Snön den tinar bort, +8 utomhus, solsken till helgen, våren är på väg.... och jag känner mig lycklig just idag...