Vi närmar oss slutet...

I veckan var mäklaren här för att få all information inför försäljningen. Det har blivit en veckas förskjutning och det är vi bara glada för. Man tror till en början att det bara är lite småkrafs som ska fixas, men det blir mer jobb än man trott. Nu har vi två helger på oss att färdigställa allt innan fotograferingen 27-28 april. Den veckan kommer även huset ut på nätet och visning blir söndag 17 maj.

Jag är helt slut, är tvungen att ta power naps på dagarna. Vet inte om det är min obefintliga stresshantering som kickar in. Grejar inte att hålla detta höga tempo hela vägen. Tufft är det för min kära man som får dra det tunga lasset. Men min "krasch in i väggen" har satt sina spår, jag blir aldrig den jag varit. Och stress funkar inte för mig... Jag sover och sover... Idag var jag med min käras bil till verkstaden i Nyköping. På hemväg höll jag på att somna vid ratten, var tvungen att ha fläkten med kall luft rakt i ansiktet för att hålla mig vaken. Har numera också en burk med energidryck i bilen...

Eftersom min man arbetar, blir det jag som får köra och uträtta ärenden, handla hem alla grejer, ringa och fixa, hålla reda på allt. Det blir för mycket... Men det är bara att acceptera att man inte är på topp längre. Jag behöver mer pauser och mer tupplurar för att orka...

Har även hunnit fylla jämnt i veckan, vilket var en mer positiv händelse än jag föreställt mig. Faktiskt! ;) Blev uppvaktad med blommor och överraskningar från bästa sonen, vänner och grannar. Glädjetårar och skratt, precis som det ska vara på en födelsedag, Ser nu framemot spadagspresenten med bästa grannvännerna. Den dagen kommer att uppskattas alldeles oerhört när denna hysteriska fas är över.

Längtar också att få komma iväg med min kära för en avkopplande helg när huset är sålt.

Fler finns här som också är helt slut...

Lantluft blir Stadsluft ...

Vi lämnar lantluft och flyttar till stadsluft. Vårt hus kommer att säljas till sommaren och vi flyttar in till Södermalm, Stockholm i augusti.

Livet förändras allt som oftast. Ibland planerat, men för det mesta p g a ett bananskal. Hos oss har det oftast handlat om just ett bananskal, även denna gång.

Vi fick mycket oväntat ett erbjudande om hyreslägenhet fr o m 1 mars, en liiiten lägenhet.
Inom 10 dagar från det vi fick brevet på posten, hade vi varit på visning och tackat ja till erbjudandet. Det gick som sagt väldigt fort, som det brukar göra i vår familj. Här grubblas och funderas det inte länge. För detta med flytt tillbaka till Stockholm, det fanns överhuvud taget inte i vår värld, inte ens i vår fantasi, men när tillfället kommer, ja, då får man tänka om. Vi har vår dröm om Frankrike och det fick oss att tänka till, för att nå vår dröm än fortare då är lägenheten i Stockholm en språngbräda. Vi får loss pengar och minskar drastiskt på våra kostnader. Nu har vi landat i vårt beslut. Och vi ser verkligen fram emot detta. Vi lämnar många underbara minnen, men kommer att skapa mängder av nya istället.

Tanken är att köpa ett hus i vårt södra Frankrike om dryga året och sedan flytta dit om ca 4-5år, då min man kan börja ta ut sin tjänstepension. D v s vi vill bli "panschisar" i La France. Men genom att vi nu kan köpa huset tidigare, känns ett liv i liten lägenhet helt okej. Lägenheten ligger även bra till, med parker och kolonilotter alldeles intill, dessutom bara dryga 5 min ner till vattnet för härliga promenader med hundarna. 

Ett nytt liv börjar för oss ... Tidigare när vi bodde i Solna hade vi barn, livet och prioriteringarna såg annorlunda ut. Efter 9år här på landet känner vi oss klara med detta. Nu är det bara vi två och att då få bo i stan med promenadavstånd till det mesta, t-bana och bussar utanför. Fler restaurangbesök, utställningar, museer, bio, promenader på Djurgården med fika, för att inte tala om söndagsbruncher. Det livet känns både spännande och lockande.

Nu börjar vi slutföra de sista renoveringarna på huset innan försäljning. Den största utmaningen av alla, är vår mega downsize, av möbler, prylar, inredning, verktyg och alla övriga miljoner grejer. Allt ska i princip säljas, skänkas eller slutligen slängas. Från 180kvm hus och 90kvm magasinsbyggnad, till en tvåa på 58kvm med vindsförråd 3kvm ... 

Det känns skönt att leva mer enkelt med färre prylar. Idag behåller vi många saker bara för att vi har utrymme för dem och det känns riktigt bra att få välja ut det vi verkligen tycker om. Vi har inga som helst problem med att gallra ut, möbler och prylar är ändå bara just möbler och prylar. Allt går att ersätta.

Nu är vi på väg mot vår dröm... Från landet till staden och sedan förhoppningsvis La France!

Åtminstone kan ingen anklaga oss för att sitta still och fastna i invant tryggt eller att vi är ovilliga till förändringar. Livet är för kort för att inte våga leva sina drömmar.

En annorlunda sommar...

Här är jag!

Det blev ett långt uppehåll och det kanske hänger ihop med att årets sommar inte blev som andra somrar. Mer en "Jassåsommar", än en "JAHAAsommar", om ni förstår hur jag tänker.

Vädret var avvaktande där i början, mest regn och rätt så kylslaget. Trots att just vår lilla bit av Sörmland ändå var mer förskonad från regn än andra. Fyra veckor skulle kära mannen ta ut i semester och det kändes som en evighet. Första veckan gick åt till att leta efter sugen, den var helt borttappad. Samtidigt var vädret grått och trist, andra veckan blev det lite panik, när vi insåg att vi nog inte skulle hinna med det vi föresatt. Dålig planering kanske vi kan skylla sommaren på, dålig planering av egna och andras ledighet. Det enda vi hann med, var en helg i Bergslagen med lite fiske vid vackra sjöar.

Av renovering blev det åtminstone en tumme. Trappan blev målad, men där tog det slut.

Vi hade gäster de sista två sista av kära mannens semester. Flera vändor till stora flygplatsen blev det. Bor man på vischan blir det en liten nätt turoretur på 30mil och med "avlämningavhämtning" blir det ca 6tim, d v s en dag som bara försvinner upp i "rök". Finns mängder med roligare sysslor än att flänga mellan paradiset och "ankomstavgångshallar".

För första gången i hela mitt liv, ja bortsett från de första åren kanske, har jag inte badat i någon sjö, inte  heller i något hav. Det om något känns väldigt konstigt...

Det blev dessutom väldigt mycket "fixamat-sörv", "kaffe-sörv" och "gästuppassnings-sörv"  i sommar.

Men åtminstone hade vi tur med vädret i augusti...

Vi har fått nya erfarenheter om planering av egna, men framför allt andras resor, som vi tar med oss till somrarna framöver.

Så, då var det första inlägget efter uppehållet äntligen skrivet. Nu är väl prestationsångesten över... hoppas jag...

Och schwoosh så var det juli...

Det blev ett litet uppehåll här inne.

Kan inte säga att jag har haft fullt upp, utan mer att jag befunnit mig i ett njutningstillstånd, levt närvarande, i nuet och försökt ta tillvara de där solglimtarna vi fått under junimånad. Visst har det regnat mycket, men trots allt har det varit sol under de dagarna som varit betydelsefulla. Som midsommarafton, underbar sol med sillunch tillsammans med bästa grannarna. Sillunchen startade med provsmakning av färska nykokta sörmländska kräftor. En liten försmak av vad som komma skall i augusti. Vi hann även med poolbad och sedan en fantastisk grillmiddag av grillkungen himself, d v s min älskade man. Det blev även en kubbmatch på nattkröken. Får bara meddela att jag var outstanding! Och självklart vann mitt lag... :D

Tidigt söndagmorgon,  efter midsommarfirandet, rattade vi norrut mot Tällberg. Vi hade givit en övernattning med spa till en av våra vänner som fyllde jämnt. Och för att hon inte skulle känna sig ensam följde självklart vi två andra tjejer med.

För en gångs skull släppte jag kontrollen eftersom det inte var jag som körde. Förutsatte att karta eller GPS var medtagna. Rutten var superenkel enligt föraren, rakt fram hela tiden mot Sala... Vi hann inte mer än till utkanterna av Västerås då jag tyckte att vi "nog inte skulle köra rakt fram hela tiden". Och plötsligt var vi på E18... men åt fel håll! Jag antydde att "Köping inte borde stå på skylten om vi var på väg norrut". Och vi schwishade förbi Kolbäck och Strömsholm, igen, fast på en annan väg. Det blev att vända och en liten omväg på några mil. Efter mycket skratt inköptes en karta i närmsta mack och sedan gick det på räls. Vi bodde på Dalecarlia och njöt av massage, poolbad och god mat med dryck. Det blev ett härligt avslut på midsommaren.

Imorgon är kära mannens sista arbetsdag innan hans 4 veckor semester. Vi kommer att dra igång renoveringen av övre hallen och trappen. Vi tror att det är hanterbart och tämligen snabbt avklarat... Nog för att min kära är duktig på renovering, men nu gäller det lite mer finsnickeri av nya trappräcken och en viss oro känner jag över det där finliret... ;)

I år blommar det mesta samtidigt. Doften i vår trädgård är bedövande från doftpion, schersmin och smultronschersmin...

 

 

Nu kan det bara bli så mycket bättre...

Helt utslagen har jag varit under januarimånad! T o m hundarna har legat sympatiutslagna...

2012 startade inte så bra här hos oss. Sonen glömde packa ner sina influensabasilusker när han flög tillbaka till Lund före Trettonhelgen och smittan spred sig snabbt här hemma.

Kära mannen insjuknade i feber och hosta, medan jag däremot kroknade helt, på en gång. Feber och hosta som visade sig vara mykoplasma (lunginflammation) och som om det inte var tillräckligt, återvände astman som nästan varit bortglömd i mer än 10 år. Astman blev värre och värre. Till slut åkte jag två gånger per dag till läkaren för inhalering. Dessutom tog inte första antibiotika kuren kål på mykoplasman, så jag fick starta en ny kur. Eftersom jag även är allergisk mot penicillin blev det knepigt med medicineringen.

Vändpunkten blev i fredagskväll, efter dryga tre veckor. Fredag morgon blev det lite av kris, astman hade förvärrats över natten. Vi fick stanna bilen tre gånger på väg till läkaren för att jag skulle få luft. Det blev full fart hos läkaren och efter att ha fått dundermediciner började vändningen sakta men säkert.

Igår lördag åt jag mat som faktiskt smakade något, kunde t o m dricka min första kopp kaffe på dryga tre veckor som t o m smakade hyfsat gott.

Det värsta har varit att jag inte kunnat sova. Direkt när jag lagt mig så har hostan startat. Jag har bullat upp mig med kuddar till ett mer halvsittande läge och på dagarna har jag hängt med kuddar i en fåtölj. Trots det har jag hostat och hostat och hostat och hostat...

Jag har inte registrerat någonting av omvärlden. Månaden januari har bara passerat väldigt snabbt i ett enda töcken. Det enda mitt liv har varit inställt på är intag, men framför allt utblås av luft... Jag har inte heller varit kommunicerbar under perioder. Om jag försökt prata, har jag bara hostat. Rösten är fortfarande väldigt svag och mycket svajig. Men jag känner att jag är på rätt väg!

Idag noterade jag att det var snö därute, ett par centimeter och solen syntes fortfarande efter 1600. Det betyder att saker och ting har hänt medan jag varit "borta"...

Skickar ett stort och varmt tack till våra bästa av grannar!

Jag har varit helt beroende av goda grannar som hämtat ut medicin, köpt hundmat, handlat nödvändigt hem. Bästa grannar som sms:at och ringt för att ha koll på läget, när jag varit ensam, som kört mig till läkaren och som handlat hem mat. Och älskade mannen som i omgångar har fått VAFFA från sitt viktiga jobb... "vård av sjuk fru".

Men som sagt, nu kan det bara bli så mycket bättre under resterande 2012!

Knappa tre veckor kvar...

Oktober svischade förbi. Vet inte vad jag gjorde denna månad, kommer bara ihåg vinddraget när den svepte förbi. Är det här månne ett ålderstecken? Att tiden som förut lunkade fram, nu rusar fram som ett expresståg. Ja, inte ett SJ tåg förstås, men mer som ett snabbtåg i Frankrike ;).

Igår den sista oktober hade vi +15, strålande sol från klarblå himmel. En helt underbar dag! Jag hoppas det håller i sig, med plusgraderna och att vi får en efterlängtad grön jul. Nu är det bara knappa tre veckor kvar till advent. För mig är advent, lika med jul! Det är mysigt att ta fram ljusstakar i fönstren, tända ljus, brasa, njuta av glögg och bara mysa. Och till Lucia så är även granen klädd här hemma. Jag tillhör dem som njuter av julen från advent fram till nyår. Sedan rensas allt snabbt ut igen.

Det är inte bara nedräkning till advent, utan även nedräkning tills sonen kommer hem. Den här hösten har varit mycket saknad av honom. Vi träffades bara som hastigast när vi lämnade packning i slutet av augusti och då han var hundvakt under vår resa till Istanbul. Sådär på riktigt har vi inte setts sedan 10 augusti... Men nu är det bara dryga månaden kvar tills han kommer hem. Kring den 11 december ska han vara hemma igen! Tack och lov för att Skype finns!

På fredag ska jag till Stockholm. Träffa bästa vännen och vara lite kulturella. Det är väl det jag saknar här ute... Vi ska besöka Moderna Museet och se utställningen med bl a Monet. Sedan blir det en god lunch någonstans och därefter besöker vi Fotografiska Museet och utställningen med Nick Brandt.

På eftermiddagen plockar min kära upp mig och vi fortsätter till Solna kyrka och besöker vårt änglabarns grav. Vill tända ljus och göra vackert till allhelgonahelgen. Det blir en stund tillsammans, med tankar om det som var och det som kunde ha varit. Stämningen under allhelgona på våra gravplatser är på något konstigt sätt fylld av värme, kärlek och gemenskap.

Hos oss finns den där djupa smärtsamma saknaden, kvar i hjärtat, för alltid...

Tja, var var vi nu igen...

Det känns som jag fått tung... eller rättare sagt skrivhäfta. Några korta rader på Facebook, då och då, är det enda jag lyckats åstadkomma.

Så få se nu, var var vi nu igen, för en månad sedan...

Under månaden som gått har vi varit ner till Lund och hämtat hem sonen över sommaren. Han jobbar igen på Nöjesfältet - Parken Zoo. Jag njuter av att ha honom hemma, för mellan bråken så har vi också en himla massa skratt ;). Och än har vi inte bråkat en endaste gång!

Vi har dessutom hunnit färdigställa bastun. Den har blivit kanonfin, det enda som återstår är att piffa till relaxrummet. Ja, vatten och el ska också dit, men det kommer under sommaren. Vi har en trädgårdsslang som får funka under tiden. Det blir ingen dusch i bastun, utan det blir mer som yasuragi eller hamam. Här ska inte stressas utan tvagningen ska också få ta sin tid, slow-bastu ;). Vi hann t o m provelda i söndags och premiärbastun blir till helg. Tur att vädret är lite svalare...

Jag har även haft fullt upp med planerandet av en ny resa med våra vänner, som dessutom är våra grannar. Det är samma härliga gäng på 7 personer, som vi tidigare gjort resor till Skottland/Whiskytrail och nu senast, förra hösten till Frankrike/Beziers . Det är inte många grannar man åker på semester med, men våra grannar är bara bäst, helt underbara.

Denna gång ska vi till Istanbul, en 4-dagars resa ska det bli i september. En stad som vi älskar och som dessutom är min käras hemstad. Nu ska vi med glädje visa upp vårt älskade Istanbul.

Resan är bokad och hotellen är grejade.

Eftersom jag arbetat under många år i flygbranschen är jag ganska "yrkesskadad". Tycker det är vansinnigt roligt att googla, leta fram info och läsa tips, fixa och trixa resor. Eftersom jag ändå hade farten uppe hjälpte jag även sonen med kompis, att boka 1-veckas backpacking till Berlin och Prag. Fixade Ryanair och tågbiljetter till Prag. Googlade och bokade bra hostels i bägge städerna. Körde killarna till Skavsta tidigt i onsdags morse.

Ja, allt var bra... tills jag fick ett SMS. Det visade sig att det hostel som kära mamma bokat i Berlin, såg till det yttre som en pundarkvart! Dörrar hängde och hela trappen var nerdekad. Kompisen undrade lite över mitt val, men sedan visade det sig att själva hosteln ändå var bra...

Men, vad fasen livet är till för att levas. Lite äventyrlig tillvaro ger dem bara mer livskunskap. Vi får väl se hur spännande Pragboendet blir... :D

Har återigen lyckats läsa böcker! Det är en stor sak för mig. Efter vår lilla sons bortgång kunde jag inte längre läsa, klarade inte av att fokusera, för att ta mig genom en bok. Det förvärrades än mer efter min utbrändhet. Från att ha varit en bokslukare allt sedan jag var barn och i vuxen ålder ha frossat i böcker, allt från senaste Nobelpristagaren till den senast recenserade boken i dagstidningen, slutade jag läsa helt. Kunde med nöd och näppe ta mig genom en bok och då en lättläst sådan och enbart under sommaren.

Nu kan jag läsa några fler, men fortfarande lyckas jag sällan läsa något under vintern. Det är sommaren som ger mig läslust och då i min underbara hängstol, där under björken. Läsning med tupplur ;).

Däremellan har jag njutit fullt ut av solen och värmen. Den som vi hade i nästan 3 veckor. Jag har sparat allt i varenda por på kroppen. Ska ta fram det när vintermörkret kryper över oss ;).

Midsommaren närmar sig och jag sitter och bläddrar i mina kokböcker och mattidningar, letar efter inspiration till midsommar. Vi blir ett bra gäng som firar tillsammans, grannar och vänner både från trakten och från storstan. Fortfarande föredrar "ungdomarna" att fira midsommar med oss och det tycker vi är superkul! Får väl försöka spöa dem i kubb, igen... ;)

Imorgon men inte idag...

Befinner mig i en formsvacka just nu. Juleuforin är över, sonen är tillbaka i Lund och vardagslunken har ännu inte fått någon struktur. Hittar inga rutiner, utan är mer i tanken för "Imorgon, då minsann...". Men när imorgon kommer, känner jag mig precis lika oinspirerad som igår.

Tror jag måste sparka igång kära mannen med våra renoveringsplaner här på övre våningen. Det där s k "dressing roomet" som blev hängande luften, de där golven som ska målas, hallen som ska helrenoveras... Har upptäckt att jag av någon anledning har lättare att komma igång, när jag ser någon annan slita först ;).

Känner att jag helt tappat fokus, tankarna snurrar utan någon struktur. Medan planerna finns för de där två rummen som ska förvandlas till klädförvaring och arbetsrum, har jag redan nya tankar för vårt sovrum. Sovrummet som egentligen är färdig fixad. Har länge känt att sovrummet saknar lite "oommppss", då menar jag rent inredningsmässigt förstås! Vill få in en fondvägg, med lite färg och mönster. Men då hamnar jag i nytt dilemma, vilken färg ska man välja. Älskar grönt, men vill variera mig, skulle passa med turkos mot ek och vårt mörka golv, eller då kanske lite mörk ljung skulle bli bättre, eller så ser det också helt fel ut mot golvet... Eller räcker det helt enkelt med mer färg på bäddlinnet?!

Ja, så var det ju egentligen inte sovrummet som var det akuta, utan nu var det ju de där andra två rummen som ligger i fil. Jag kanske skulle ha en fondvägg, tapet med mönster, i klädrummet. Inte grönt, men kanske mörk ljung eller varför inte grått? Hur ska klädförvaringen göras, vilket system ska väljas? Hur ska arbetsrummet inredas?

Som ni förstår kommer jag ingenstans. Och egentligen är det mest akuta, att städa hela övre plan, tömma rummen från bröte, stuva in julkartongerna i kattvinden, köra sopor och slänga tomglas.

Men det är mulet idag och jag borde skotta lite snö efter gårdagens snöpåfyllnad, samtidigt som jag känner mig lite off. Jag tror istället att jag åker in till köpingen och postar paketet till sonen med de försenade julklapparna.

Men imorgon, då minsann!

Får nog klargöra att deppig, det är jag defintivt inte, men frustrerad över min oförmåga att börja ta tag i saker och ting. Få något ur händerna. Har alldeles för mycket prat/tankar och lite, eller ingen verkstad alls... :D

Novemberdepp...

Ja, vad ska man säga? *mycket djup suck*

Den här månaden är nog den tuffaste av alla. Jag lider av mörkret och livet känns lite extra tungt just nu. Ingen inspiration, inga idéer, ingen energi...

Det är bara att konstatera att den stora depparmånaden har anlänt och nedräkningen till advent pågår. Advent och jul skänker åtminstone lite mer ljus i mörkret.

Härliga bloggaren Malin beskriver det så bra, känner precis som hon. Jag gillar också att mysa och göra saker för att jag vill, men INTE när jag måste. Läs mer hos henne HÄR.

Nya upptäckter...

Denna vecka har givit mig flera nya upptäckter...

Som exempelvis, att man borde kolla noggrant att man har sina kläder rätt vända och dessutom kolla sig i spegeln INNAN man åker iväg för shopping.

Annars kommer man hem och upptäcker att man haft sin tunika ut och in med alla etiketter framme, t o m den där med extra knappen och dessutom har man inte håret i en snygg klämma utan i en KNÖK mitt på huvudet...

Man kan heller inte öppna dörren till vårt magasin med bilens fjärrstyrda nyckel. Det hjälper inte att trycka på nyckeln i fickan en gång, inte heller en andra gång och definitivt inte heller en tredje gång...

Om man bara tänker "jaskabara" en hel vecka, så händer inte heller särskilt mycket här hemma...

Det finns dessutom vissa fördelar med att sonen lämnat boet :D

Man får på Spotify spela samma låtar på repeat, hur länge som helst och dessutom på högsta volym, utan att någon gapar på en!

Man får laga precis vad man vill till middag, utan att någon klagar eller plötsligt "inte är hungrig" längre!

Man får när man känner för det, skrika ute på gården "DEEEEEOOOOOO", precis hur högt man vill, utan att någon blir vansinnig!

Man får dessutom springa runt naken i sitt eget hem, efter att man duschat, utan att någon blir helt freaking galen!

Man får dansa till sin höga musik och shaka sin booty utan att någon bara döööör och slänger igen dörren - utifrån!

Men annars är det bara bra och alla vi mår fint och känner att livet har så mycket mer att ge här framöver ;)

Lund tur och retur...

Förra veckan var hektisk, mycket shopping och packning blev det.

Tidigt fredag morgon var bilen packad till bristningsgränsen för avfärd mot Lund. Lite strul blev det efter vägen och vi tvingades till ett stopp på en SAAB-verkstad i Jönköping. Där visades både servicekänsla och snabbhet och vi kunde fortsätta färden söderut.


Det blev en snabbinspektion av rummet och tömning av bilen, innan vi hämtade släpkärran för nästa anhalt IKEA. Här blev det en supereffektiv shopping, raskt in i plocklagret och vagnarna fylldes i rasande fart.

Tillbaka till Lund för att tömma och sedan returnera släpet. Nu var det sen kväll och vi hoppades få äta på Klostergatan Vin & Delikatess, sonens favorit Moules Marinières, men en fredag kväll gick det inte att komma utan att ha bokat bord. Det blev kinamat istället...

Återvände till rummet för att fixa säng och skrivbord. Sonen fick sova första natten i nya rummet och vi checkade in på hotellet kl 2200. Kan bara säga att vi somnade ovaggade...

Lördagen tillbringades hos sonen. Far och son slog sina kloka ihop och monterade IKEA-möbler och kopplade lampor. Vi hann ut för lite slutshopping samt för att proviantera, till både kylhylla och fryslåda. Måste ju försäkra oss att han inte svälter ;).

Jag hann t o m få upp gardiner i rummet. Efter en sen lunch på ovannämnda restaurang, kramade vi om sonen och satte kurs norrut och hem igen.

Här hemma känns det höstligt ruggigt och dystert. Sonens fönster är mörkt och det ser ödsligt ut. Ska nog dra ner hans rullgardin så det ser ut som om han ligger där och sover och inte alls är nere i Lund :D.

Påminns också av den gången då jag tog samma steg. Lämnade far och mor där uppe i norr, för mitt nya liv nere i Stockholm. Kommer ihåg min mors ledsna ögon när hon sa att jag inte kommer att återvända hem. Inte återvända tillbaka, som att flytta hem igen, enbart tillbaka på besök... Nu är jag själv där och förstår min mors känslor alltför väl.

Det fixar sig, det vet jag, man vänjer sig. Samtidigt är jag också oerhört stolt över honom... Nu börjar ett nytt liv för vår älskade son!

Nu f-f-f-flyttar han...

Ja, då blev det äntligen klart. Bitarna föll på plats och en ny era börjar, för både goaste sonen och för oss föräldrar.

Sonen börjar studera vid Lunds universitet, hans drömämne allt sedan han var liten, arkeologi. Dessutom hade han en osedvanligt god tur och få ett studentrum i korridor, i den studentstad det är som allra svårast med bostad.

Nu går flytten i slutet av augusti, då vi åker ner med hans pick och pack. Möbler måste införskaffas och det blir med ett besök på IKEA i Malmö. Listan börjar fyllas på med grejer som ska tas med, grejer som ska införskaffas här. Vi lär nog få fullt upp när hans jobb på Parken Zoo tar slut den 15 augusti.

Vi hoppas att ämnet motsvarar hans förväntningar. För historia och arkeologi har varit hans favoriter allt sedan han var 8-9 år. Han fick t o m göra sin PRAO i åttonde klass på Vasamuseet. Höjdpunkten blev då han fick gå in i själva skeppet, vilket bara ett få antal fått göra. Lyckan var fullkomlig! Historia har också varit favoritämnet under alla år.

Men tiden! Vart tog tiden vägen? Den gick så otroligt fort...

Sonen är 20år, vart tog de där 20 åren vägen?

Det var inte alls länge sedan han stod där lycklig med sin nya rygga, beredd att börja sin allra första skoldag.
Inte heller länge sedan då han nervöst skulle börja i ny skola och högstadiet.
Och det var alldeles nyss han skulle ta bussen till Strängnäs, lite nyfiket spänd inför att börja på drömgymnasiet.
Dessutom var det ju som igår, han stod redo inför tuffa utmaningar och tog tåget till Uppsala och lumpen.

Och nu...

Nu börjar han på universitetet och tar det definitiva steget ut i vuxenvärlden.

Min lilla älskling... den bästa sonen som finns... med stor integritet och ett hjärta av guld... :)

Det närmar sig...

Nu är det inte många dagar kvar till vår tänkta resa ner till Sydfrankrike. Resan som var belöningen för att man överlevt den långa kalla vintern. Belöningen för all snöskottning och vedhämtning.

Men som vanligt är det väldigt lite vi vet om morgondagen. För vad visst man om någon vulkan som nästan ingen kan uttala namnet på. Att denna Eyjafjallajökull skulle stoppa alla flyg i Europa.


Bilder fr nätet

Det är fruktansvärt det som drabbar islänningarna, människor och djur som evakueras, hus och byar som förstörs. Skador som man ännu inte ser vidden av.

För oss andra utanför Island, kunde man kanske tycka att somliga gnällde över att bli strandsatta på någon charterort, men riktigt så enkelt var det inte. Visst fanns det en hel del som kunde fortsätta njuta av lite extrasemester, men för majoriteten som reste reguljärt var det fruktansvärt. Övernattning på flygplatser, för man inte vågade lämna området, då man kanske missade något flyg. Omkostnader som inte ersattes, ockerpriser på hotell, pengar som var på upphällningen och oron över att man inte visste hur länge man skulle bli kvar. Charterresenärer som långväga bussades hem. Småbarnsfamiljer som efter långa flygresor fick kajka på buss genom hela Europa.

Samtidigt är jag också så imponerad av alla kreativa människor som vaknar till när det gäller. På Facebook finns sedan tidigare Skjutsgruppen, där man kan ordna samåkning till olika resmål. Nu skapade svenskar på Facebook en engelsk variant av den Carpool Europe. Där kunde alla strandsatta från olika länder få kontakt med varandra, för att dela hyrbilar, fixa bussar och samåka delsträckor eller hela resvägen.

Själv satt jag hela lördagen och försökte hjälpa vänner som var strandsatta på Mallorca. Fann en buss från Barcelona, som någon ordnat till söndagen. Vännerna fick plats på flyget söndagmorgon, men på startbanan fick de vända. Barcelona stängdes för all flygtrafik. Efter mycket om och men fick de plats på en färja på måndagen, 6 timmar över till fastlandet. Jag fick napp på Carpool Europe om en buss som skulle avgå tisdag morgon, sms:ade telnr till vännerna och tack och lov fick de platser på den. Nu rullar de fram genom Europa och väntas efter dryga 40 timmar anlända till Stockholm på torsdag, bara 4 dagar senare än planerat ;).

Idag har flygplatserna öppnats igen, men det kommer att ta tid innan allt flyter som det ska. Och fortfarande kan askmolnet dyka upp här igen. Följer Met Office från Storbritannien och hoppas att prognosen håller i sig.
Vi håller tummar och tår att vi kommer iväg på tisdag. Det måste gå! Rabblar mantrat dygnet runt "molnet ska väck, molnet ska väck, molnet ska väck"...

Onsdag och helg...

Tycker veckan enbart består av onsdag och fredag och helg. För jisses vilken fart veckorna har!

I helg ändras klockorna till sommartid, d v s grillen ska fram, detsamma ska även klockorna ;). Helgen därpå är det påsk och då är vi redan inne i april.

Vart tog månaderna vägen?! Trots snö-gnäll, köld-gnäll, lesspåvinter-gnäll, hatavinter-gnäll, vägrasnö-gnäll, så har tiden gått i rasande fart. Undrar just om detta har med ålder att göra, att tiden på något sätt ökar i fart, ju äldre man blir?!

Trots söndagens bakslag med snö, är känslan att våren inte längre går att stoppa . Snön smälter och fåglarna sjunger än mer. Flyttfåglarna droppar in en efter en. Jag känner att ett underbart härligt vårrus börjar infinna sig inom mig :).

Helgen känns som en bra officiell invigning av våren. För då startar vi fredag kväll med barhäng i grannens nyrenoverade kök och på lördag blir det grillpremiär, oavsett väder ;). Och har vi tur med vädret, kommer jag även att kunna ta mig till växthuset utan att behöva plumsa i snö.

Onsdagsdrömmar...

Känner mig aningens otålig och längtar alldeles otroligt efter att få gå runt på vår underbara tomt. Tycker att den vackra, men osedvanligt långa, kalla vintern har påverkat mig oerhört. Har känt mig tung i sinnet och haft svårt att finna någon som helst energi, t o m till det mest basala i vardagen.

Men nu, nu när våren äntligen tagit sats, även om det fortfarande går långsamt, då känns det som även jag väcks till liv igen. Energin börjar spira och glädjen är tillbaka.

Tålamod verkar dock vara en egenskap som är nödvändig i år. Och tålamod är en egenskap jag saknar helt... Så för att se framåt måste jag se bakåt!

Vill se scillan färga gräsmattan blå och planera för rabatter och nya planteringar...


Vill drömma om växthusplantor och känna doften av solmogna tomater...


Vill sitta på altan och njuta av grilldoft...


Vill gå upp på min kulle, till min favoritplats, titta ut över sjön och känna lyckan bubbla inom mig...


Vår-otålig var man redan år 1898 ;)
"Smält min is,
låt min snö gå i tö",
suckade vintern till våren.
"Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker",
sjöng våren.
Vårvintervisa av Gustaf Fröding

Det är riktigt bra...

Trots att det är gråtrist och snöblask där ute, är livet ändå riktigt bra just nu.

Det brinner i vedpannan och det är ljuvligt varmt här inne. Har tänt lite ljus, sitter med en nybryggd espresso och bläddrar i nya inredningstidningar med advent som tema. Sitter och myser och känner längtan att få börja julpynta igen.

Jag tillhör den gruppen som julpyntar till fullo redan till Lucia, ibland redan till advent ..., för att sedan direkt efter nyår, rensa bort julen totalt.

En liten svart trasselsudd ser också till att hålla humöret uppe. Hon håller igång här hemma och för henne tycks hela livet var en härlig lek. Man kan inte vara annat än glad tillsammans med henne.

Tack och lov ringer sovklockan emellanåt. Och som ni ser så är de nu bästa kompisar alla tre ;).



Igår onsdag var det första dagen för sonens högvakt vid Drottningholms slott. Vi hade planerat ett besök där på söndag, men igår morse kände jag att det nog ändå var något extra den där första dagen. Som vanligt går det väldigt fort för mig, från tanke till handling.

Iväg susade jag för att dryga timmen senare vara parkerad utanför Drottningholm. Det var en liten vaktavlösning, men stort ändå att första gången göra allt på riktigt och på plats. Marschera i takt och komma ihåg varenda liten detalj. Nu står han posterad inne på slottsområdet och är en av dem som öppnar grinden för kungligheterna.

På söndag firar vi fars dag med att åka till Stockholm igen. Först till Drottningholm för att se sonen vid vaktavlösningen kl 13 och sedan ska vi även passa på att träffa vännerna i Täby.

Det här med resultatet av uppfostran...

Plötsligt igår slog det där med resultatet av ens barnuppfostran, rakt in i hjärtat *uugghhfff*.

Jag fick alltid höra av min mor att jag skulle ut och se världen medan jag var ung. Res, se och upplev! Det var hennes motto. Jag gjorde det, reste, såg och upplevde och det berikade mitt liv oerhört mycket.

Har naturligtvis fört över allt detta till vår son, det enda barn vi har. Har försökt stävja min rädsla, för rädslan har alltid funnits närvarande, alltsedan vårt änglabarn. Men jag har kämpat för att inte mina rädslor ska hämma eller hindra honom. Så bind dig inte för tidigt! Ut i världen, res, se och upplev!

Har även försökt leva efter ett annat av min älskade mors motton i livet.
Ta inte ut någon oro i förväg! För tänk om inget händer, då har du slösat med din energi helt i onödan. Och skulle något hända, då behöver du all kraft och styrka för att ta dig genom det hela.

Nu är sonen i lumpen och tillhör ett förband som utbildas för utlandstjänst, vilket han också sagt han var intresserad av. Han stormtrivs med militärlivet, med befälen och polarna. Och jag har inte heller funderat och oroat mig, utan glatt mig mer åt att han mått bra...

Förra veckan fick de besök av generaler och andra som uppmuntrade dem att söka utlandstjänst. Igår morse fick jag ett SMS: "Har ansökt till utlandsstyrkan i Afghanistan, bara så att ni vet". Jag svarade... *ugghhfff*

Plötsligt slog insikten mig med full kraft, rädslan kom som ett hårt knytnävsslag i magen...

Vad har jag gjort?!
Varför har jag sagt att han ska ut och se världen?! Är jag riktigt klok?! Det var ju inte det här jag menade med att se världen!! Afghanistan där det är som allra värst?!

Himmel!
Varför har jag tjatat om att inte binda sig för tidigt?! Vad var det för fel med flickvän?! Bli sambo i unga år och kanske t o m bo i drängstugan här hemma?! ;)
Vill man resa, så finns det ju charter till Mallis och Kanarieholmarna! Och vill man nu se mer av världen, går det ju charter, t o m långt bort till Thailand!

Vad har jag gjort??? *skrattarnervöst*

Han ringde senare och förstod nog hur jag reagerat. Tröstar mig med att det inget är att oroa sig för... än. Blir han nu antagen, kan han fortfarande tacka nej ända in i det sista. Lumpen är inte klar förrän i juni 2010 och utlandstjänsten blir aktuell först i november 2010.

Låter rädslan sjunka in och ska sedan släppa tankarna. Lägga oron åt sidan, för mycket kan hända än. Men kommer ändå hålla tummarna... *mensägerinteförvad* ;).
Bild fr www.mil.se

Molly är därför ett betydligt trevligare samtalsämne :).
Flera har undrat över rasen och Molly är en blandning av en svart/silver dvärgschnauzer och en svart/vit foxterrier. Ägarna hann liksom inte med när grannens dvärgschnauzer lockades över till ett besök hos deras tjejfox ;).
Molly snart 8 veckor

Underbara höst...

Tänk vad lite människan egentligen behöver för att må bra. Bara man lär sig uppskatta det där lilla och se att det är just i vardagen guldkornen finns. De där stunderna av glädje, de där stunderna av enorm lycka.

Lugnet här ute ger mig lyckan. Lyckan i den för mig, så helande naturen. I det öppna vyerna, i det vackra landskapet. Den plats jag känner mig trygg och harmonisk på, är vår gård. Här finns inget ”tempo”, inga prestationskrav. Jag har lärt mig uppskatta naturens skiftningar och känna årstidernas tempo, istället för klockans. Årstiderna växlar, naturen förändras med den, helt utan påverkan från mig eller någon annan. Och helt utan några som helst krav på mig... Det här ger mig kraft att leva, att orka och att vilja.

Lycka är att hämta tidningarna tidigt på morgonen. Sakta gå ner till brevlådan, se ormvråken spana över åkern. Känna daggen i gräset, se den magiska dimman över sjön och åkrarna, se morgonsolens strålar mot den vackra rönnen där i backen.

Det är ren och sann lycka! Att få leva med naturen inpå sig, se årstidens skiftningar, njuta av magiska augustimorgnar och ljuvliga höstkvällar...



Glädje har jag också fått i mängder denna vecka. In på gården "dundrade" härom dagen, en mycket kär god och galen vän som blåste bort all vad depp heter, för in svepte hon med härlig galenskap och massor med skratt.

Helt underbart var det och tack för besöket goaste Flisa och stort tack för vackra lyktan! Den blev helt perfekt i vårt hallfönster. Naturligtvis fann hon denna lykta i vår köping hos Theres på Mitt Rum ;).


Det är helg och sonen ligger ute i fält och äter s k iso-mat. Via sms har vi blivit underrättade om, att fältlivet med mygg och knott inte är särskilt trevligt och att maten inte alls är god och att vara eldvakt inte är någon höjdare.

Kära mannen och jag däremot, vi avslutar augustimånad med att ikväll dricka ett svalt vitt vin, njuta av grillade scampin och pilgrimsmusslor och min egna saffranschilisås. Sitta efteråt i sköna soffan vid brasan, smuttande på en god whisky, för att sedan krypa ner i våra underbara sängar med fluffiga täcken och sova väldigt djupt och gott...

Självklart har jag inte tänkt sms:a sonen om detta! *ochspärraruppsinaoskyldiga*.

*gapskrattar*

På en annan plats...

För de som undrat, är jag härinne *skrattar*. Plockar in och ut i diskmaskinen och däremellan sitter jag bara här och njuter av allt det underbara :).


Dagar och veckor går... Har haft lite svårt att komma igång med bloggandet och har inte heller kikat in hos er andra som jag brukar. Känns som det varit en aningens mycket under ett längre tag. Försöker njuta utomhus av sista augustivärmen.

Kräftfesten avlöpte fint och får nog skryta lite och säga att det är nog inte många som slår oss vad gäller kräftkokeriet ;). De smakade som vanligt alldeles extragott!


Goaste väninnan blev kvar i två dagar och det var underbart. Svampplockning i gamla torpartrakter där vi båda har mängder med härliga minnen ifrån. Kvällsgrillning med vin och sedan en massa nattprat. För att avsluta med en biltur i den vackraste delen av Sörmland ;).

Sonen har hunnit hem ett par gånger sedan inryckning. Redan efter de första två veckorna noterade vi en märkbar skillnad i både uppförande och beteende. Kan ni tänka er då vad 11 mån ska göra med honom??! Det kommer att ske underverk! Militären verkar vara den bästa skolan av alla. Pojkar blir verkligen män, var så säkra *skrattar*. Nu är han ute i fält i 10 dagar, ska sova i tält bl a. Väldigt nyttigt, eller hur? ;).

Däremellan har vi hunnit besöka Strömsholms Djursjukhus igen, nu med äldsta hunden. Det konstaterades att hon har ett blåsljud i hjärtat och det förklarar varför hon inte har orken som tidigare. Nu får det bli två promenadsvängar, en kortare med båda hundarna och så en längre med den yngre hunden.

Besöket på Strömsholm fick mig en aningens ur balans...

Trodde jag enbart hade mängder med positiva minnen med mig i mitt bagage. Allt det där hemska och obehagliga trodde jag att jag stuvat längst där inne och sedan förseglat det rejält.

Men plötsligt när jag klev in i rummet för ultraljudsundersökningen, insåg jag att skillnaden nog inte var så stor, mellan en hjärtundersökning på hundar och människor.

Kände igen det dämpade ljuset i rummet när jag steg in i rummet, ljudet från apparaten lät välbekant, kände igen bilderna på skärmen, färgerna som visades på skärmen var också bekant, hörde hjärtats slag... Nej, vad var det här?! Att stå där alldeles intill och uppleva undersökningen var ju också alldeles nyss... *guulppochsväljerhårt*

Plötsligt blixtrade minnen fram, minnen jag inte vill komma ihåg! Och vipsvops kastades jag 12 år tillbaka i tiden...

Det gick inte att hejda känslostormen...

På detta helt fantastiska djursjukhus tar det inte enbart hand om djur. De tar även omhand vovvens matte, som för en stund kände marken rämna igen. Jag fick ett rum, en varm hand på mina axlar, ett samtal av tröst i mina floder av tårar. En stund av empati...

Hamnade i en svacka där minnen som inte vill bli ihågkomna envist trängde sig på. Sorgen tar aldrig någonsin slut. Den bara stuvas in emellanåt. Nu har den värsta känslan släppt, men en viss melankoli har gjort sig påmind igen.

Känner att jag behöver få lite skratt och glädje-inputs och vad gör man då? Jo, man messar och terrar sin vän Flisan till att boka in en träff, vilket vi nu har gjort. På onsdag ska det bli en roadtrip, vet ännu inte vart. Känner att det måste bli något extra för att samtidigt få fira att Flisan äntligen uppnår mogen ålder. Den mogna ålder då det blir fullkomligt okej att vara smågalen *skrattar*.

Livet är både sorg och glädje. Och glädjen behövs för att överleva sorgen!

Nu är det semester...

Får bara meddela att gäster har anlänt och de har fått VÄLJA kaffe och espresso har serverats... Vi har inte kommit till kapitlet Cappuccino än, så det är finfint när besökarna gillar espresson *gapskratt*. Tack goaste Tess för berömmet :).

Så Mooonaaaa, det är fritt fram nu!!! (förutsatt du vill ha espresso)

Nu drar kära maken och jag till Österlen poå ett par dagar. Har kämpat för att finna boenden för dessa dagar. Lyckades få rum på
Blåsingsborg Gårdshotell och Kockska Gården

Som de effektiva roadtrippare vi är, räknar vi med att göra Österlen på ett par dagar ;).

Känns som jag behöver lite nya intryck och upplevelser, för fr o m 3 augusti blir det lite annorlunda på gården...

Goaste sonen rycker in i lumpen! Mycket nyttigt för honom, som det enda barn han är, men en aningens underligt för oss som föräldrar...

Tänk att den där lilla knodden har blivit vuxen? Och hur fort gick det här?! 19 år - Vad hände egentligen?!