måndag, augusti 30, 2010

Lund tur och retur...

Förra veckan var hektisk, mycket shopping och packning blev det.

Tidigt fredag morgon var bilen packad till bristningsgränsen för avfärd mot Lund. Lite strul blev det efter vägen och vi tvingades till ett stopp på en SAAB-verkstad i Jönköping. Där visades både servicekänsla och snabbhet och vi kunde fortsätta färden söderut.


Det blev en snabbinspektion av rummet och tömning av bilen, innan vi hämtade släpkärran för nästa anhalt IKEA. Här blev det en supereffektiv shopping, raskt in i plocklagret och vagnarna fylldes i rasande fart.

Tillbaka till Lund för att tömma och sedan returnera släpet. Nu var det sen kväll och vi hoppades få äta på Klostergatan Vin & Delikatess, sonens favorit Moules Marinières, men en fredag kväll gick det inte att komma utan att ha bokat bord. Det blev kinamat istället...

Återvände till rummet för att fixa säng och skrivbord. Sonen fick sova första natten i nya rummet och vi checkade in på hotellet kl 2200. Kan bara säga att vi somnade ovaggade...

Lördagen tillbringades hos sonen. Far och son slog sina kloka ihop och monterade IKEA-möbler och kopplade lampor. Vi hann ut för lite slutshopping samt för att proviantera, till både kylhylla och fryslåda. Måste ju försäkra oss att han inte svälter ;).

Jag hann t o m få upp gardiner i rummet. Efter en sen lunch på ovannämnda restaurang, kramade vi om sonen och satte kurs norrut och hem igen.

Här hemma känns det höstligt ruggigt och dystert. Sonens fönster är mörkt och det ser ödsligt ut. Ska nog dra ner hans rullgardin så det ser ut som om han ligger där och sover och inte alls är nere i Lund :D.

Påminns också av den gången då jag tog samma steg. Lämnade far och mor där uppe i norr, för mitt nya liv nere i Stockholm. Kommer ihåg min mors ledsna ögon när hon sa att jag inte kommer att återvända hem. Inte återvända tillbaka, som att flytta hem igen, enbart tillbaka på besök... Nu är jag själv där och förstår min mors känslor alltför väl.

Det fixar sig, det vet jag, man vänjer sig. Samtidigt är jag också oerhört stolt över honom... Nu börjar ett nytt liv för vår älskade son!

14 kommentarer:

  1. Ååå...nu trillar tårar ner för mina kinder.....
    Jag vill inte att mina barn ska flyta så där långt.....varför ska han nödvändigtvis plugga där??
    Kunde han inte ha blivit något man kan plugga till i E-tuna????

    Fy jag förstår att allt känns grått o trist.
    Ingen som äter ur kylen, snor bilen coh fyller tvättkorgen...;)

    Vi var på Djerba och efter den konstiga maten på ön blev vi magsjuka.....
    Jag skrev till Flisan ett par gånger men hon hörde inte av sig.

    Kram kraaaaaaaaaaaam
    Katarina

    SvaraRadera
  2. Oj, oj, oj - kära nån så mycket på en gång! Både kraftansträngning och trix och fix nere i Lund och ovanpå allt....känslorna förstås!

    Ja du, nu tar det nog tid att smälta allt! Men det låter ju ändå som om sonen kan vila och plugga tryggt därnere i Lund nu, med ett eget litet hem och era kära omsorger känner han säkert ända dit!
    Ha det gott vännen - tänker på dej!
    Kramar
    Lisa

    SvaraRadera
  3. KAn ju säga att jag har lite ångest för den dagen. Den kommer ju förr eller senare. MEn visst, man får ju se det så att man är stolt över dem, att de kommit ett steg till i livet.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Det är svårt att acceptera att barnen nått myndighetsålder, de var ju så små alldeles nyss. Säkert kommer han att ha det bra i Lund, men så lååångt bort från mamma. Tänk vad roligt det blir när han kommer hem på loven.

    Kram

    Nicoline

    SvaraRadera
  5. Förstår det där med blandade känslor. Man tror att man alltid ska ha sina barn nära, men det är ju bara att inse att det är självständiga människor vi uppfostrar.

    kram

    SvaraRadera
  6. O så fint du skriver om din käre son och om flytten. Ja du det är nog så att man bara får ha sina bern till låns en längre tid. Sedan får man låna dem litet då och då när dom kommer på besök.

    Tack för din rara kommentar hos mig. Kram

    SvaraRadera
  7. Nu har jag lagt till dig på min blogglista så jag hittar hit lite oftare :)

    Kan tänka mig att det känns lite vemodigt, men samtidigt (som du oxå skriver) så måste du vara stolt. Tänk här där mammorna håller så hårt i sina söner så de inte flyttar hemmifrån förrän de gifter sig... Stackars fruar! ;-)

    SvaraRadera
  8. Det måste v ara en sorglig men stolt känsla du har. Sorgligt att ha flyttat ut, med vetskapen att han kanske bildar sin familj och lever sitt liv där nere. Stolt för att han vågat ta steget... Du vet ju hur det gick för Daniel Westling när han lämnade hemmet.. nu är han prins!!! ;)

    Ja det är nog många funderingar och känslor hos er alla nu..

    Dra ner rullgardinen några dagar du, tills du känner dig mogen att gå vidare. Vi vet ju alla att du kommer föra ngt fint av rummet så småningom.

    Varma kramar Veronica

    SvaraRadera
  9. Du kan tro att jag är nöjd med Linköping! Vi kan vara där på mindre än 1 timme om det skulle behövas. Å andra sidan tror jag inte det blir aktuellt annat än om något akut skulle uppstå, sonen är en balanserad ung person som kommer att flyga högt och starkt!

    Vi har fantastiska barn, eller hur? :)

    PS. Det var INTE viltkött, jag frågade! :)

    SvaraRadera
  10. Sv. Nädu, ingen åldersångest här inte, bara reaktion på en kringslängd kommentar om någon annans buk som sköt längre ut än bysten. Jag insåg att jag var nästan där jag också...

    SvaraRadera
  11. Hua... ser inte fram emot det där. =(

    Hur har han haft det de första dagarna? Och hur har ni det?

    Kram,
    AnnaSv

    SvaraRadera
  12. Å jag förstår hur det känns. Eller, ja, jag tror att jag gör det!
    Mina stora tjejer 18 och 19 ska bo två veckor var i sin farbrors lägenhet nu när han reser till Vietnamn så då får vi prova på både de och vi. Fast dom kommer ju tillbaka sen, fast för hur länge!!!
    Kram

    SvaraRadera
  13. Sv. Jag kollar almanackan i morgon så bokar vi en fredag sen! :)

    Det är bra att det inte bara är jag som har koll på gamla, nördiga TV-seriehjältar!

    PS. Jag läste din kompis Monas inlägg om besöket hos massören-jag trodde inte att jag skulle kunna sluta skratta!!!

    SvaraRadera
  14. Åååh...jag vet precis hur det känns! Min kära son har nu studerat i Lund i två år. Och när han åkte här i från huvudstaden så kändes det som "världens ände".
    MEN nu då, nu är han i "världens ände" för två veckor sedan fortsatte hans studier i.....Kina/Shanghai!!! Det du, DET är långt borta:(
    (Han kommer tillbaka i jan. och fortsätter i Lund)
    Lund är en fantastisk stad att få studera i!! Vi kan båda vara STOLTA mammor!!!
    Kram på dig! Det var kul att kika in till dig igen:)
    /Eva

    SvaraRadera