På en annan plats...

För de som undrat, är jag härinne *skrattar*. Plockar in och ut i diskmaskinen och däremellan sitter jag bara här och njuter av allt det underbara :).


Dagar och veckor går... Har haft lite svårt att komma igång med bloggandet och har inte heller kikat in hos er andra som jag brukar. Känns som det varit en aningens mycket under ett längre tag. Försöker njuta utomhus av sista augustivärmen.

Kräftfesten avlöpte fint och får nog skryta lite och säga att det är nog inte många som slår oss vad gäller kräftkokeriet ;). De smakade som vanligt alldeles extragott!


Goaste väninnan blev kvar i två dagar och det var underbart. Svampplockning i gamla torpartrakter där vi båda har mängder med härliga minnen ifrån. Kvällsgrillning med vin och sedan en massa nattprat. För att avsluta med en biltur i den vackraste delen av Sörmland ;).

Sonen har hunnit hem ett par gånger sedan inryckning. Redan efter de första två veckorna noterade vi en märkbar skillnad i både uppförande och beteende. Kan ni tänka er då vad 11 mån ska göra med honom??! Det kommer att ske underverk! Militären verkar vara den bästa skolan av alla. Pojkar blir verkligen män, var så säkra *skrattar*. Nu är han ute i fält i 10 dagar, ska sova i tält bl a. Väldigt nyttigt, eller hur? ;).

Däremellan har vi hunnit besöka Strömsholms Djursjukhus igen, nu med äldsta hunden. Det konstaterades att hon har ett blåsljud i hjärtat och det förklarar varför hon inte har orken som tidigare. Nu får det bli två promenadsvängar, en kortare med båda hundarna och så en längre med den yngre hunden.

Besöket på Strömsholm fick mig en aningens ur balans...

Trodde jag enbart hade mängder med positiva minnen med mig i mitt bagage. Allt det där hemska och obehagliga trodde jag att jag stuvat längst där inne och sedan förseglat det rejält.

Men plötsligt när jag klev in i rummet för ultraljudsundersökningen, insåg jag att skillnaden nog inte var så stor, mellan en hjärtundersökning på hundar och människor.

Kände igen det dämpade ljuset i rummet när jag steg in i rummet, ljudet från apparaten lät välbekant, kände igen bilderna på skärmen, färgerna som visades på skärmen var också bekant, hörde hjärtats slag... Nej, vad var det här?! Att stå där alldeles intill och uppleva undersökningen var ju också alldeles nyss... *guulppochsväljerhårt*

Plötsligt blixtrade minnen fram, minnen jag inte vill komma ihåg! Och vipsvops kastades jag 12 år tillbaka i tiden...

Det gick inte att hejda känslostormen...

På detta helt fantastiska djursjukhus tar det inte enbart hand om djur. De tar även omhand vovvens matte, som för en stund kände marken rämna igen. Jag fick ett rum, en varm hand på mina axlar, ett samtal av tröst i mina floder av tårar. En stund av empati...

Hamnade i en svacka där minnen som inte vill bli ihågkomna envist trängde sig på. Sorgen tar aldrig någonsin slut. Den bara stuvas in emellanåt. Nu har den värsta känslan släppt, men en viss melankoli har gjort sig påmind igen.

Känner att jag behöver få lite skratt och glädje-inputs och vad gör man då? Jo, man messar och terrar sin vän Flisan till att boka in en träff, vilket vi nu har gjort. På onsdag ska det bli en roadtrip, vet ännu inte vart. Känner att det måste bli något extra för att samtidigt få fira att Flisan äntligen uppnår mogen ålder. Den mogna ålder då det blir fullkomligt okej att vara smågalen *skrattar*.

Livet är både sorg och glädje. Och glädjen behövs för att överleva sorgen!