måndag, juli 16, 2007

Tillbaka igen...

Vi är tillbaka igen... Det var vackert, känslofyllt och det som är etsat sig kvar i våra minnen är barnen... Kan bara säga att både barnen och jag har stjärnor vi tittar efter på natthimlen. Två stjärnor som kände igen varandra... Nu är de två stjärnorna tillsammans, de lyser allra starkast på himlen, de tittar ner och vakar över oss.

Har tillbringat dagarna med familjen och barnen. På fredagen efter avskedet så lagade jag och min man middag för de som var samlade i hemmet. Jag lagade ett recept som min väninna och jag fann i en tidning veckan jag var där. Jag lovade att laga den till henne nästa gång jag kom ner... och jag höll mitt löfte... Vi konstaterade alla, att mamma skulle ha älskat denna rätt...

Det är nu den svåra vägen börjar för dem, en familj där ett av fundamenten saknas, en familj som ska lära sig leva med en evig saknad. Ett första svårt år ska passera med alla minnen. De måste lära sig att hantera sorgen, lära sig leva med den...

Vi andra återgår till vardagen, men tankarna finns kvar hos dem.

Idag skiner solen och strålarna värmer...

6 kommentarer:

  1. Jag tror inte det finns någonting som hjälper så mycket i en sorg som vänner som finns och bryr sig och lyssnar. De har en lång väg att gå ... och få kan förstå vad det innebär. Du tror jag är en av dom som kan. Därför är du så oändligt värdefull för dom.

    SvaraRadera
  2. Kloka tankar...
    Det måste kännas skönt för familjen att deras mamma & fru hade en så underbar vän som dig.
    Att förlora någon nära påverkar oss alla olika. Ingen sörjer som någon annan. Det blev jag och min syster varse när vår mamma gick bort för 10 år sedan. Det finns inget rätt sätt...
    Kram

    SvaraRadera
  3. Så skönt att det blev ett vackert ögonblick av detta sorgliga.

    Att finna stjärnor och se att de är två tillsammans, det är bra, klokt med symboliken...

    Stora kramar på dig vännen!!!

    SvaraRadera
  4. Ja det första året är alltid värst
    Första julen födelsedagen midsommar osv, osv,ja du vet ! Men det blir lättare med tiden!
    Men det går upp o ner det med, men det måste få ta sin tid!
    Det är 2 år sen min pappa dog, just nu känns det svårt för mig , men det kan bero på att jag ska hem till Norge ,har varit där 1 gång på 2 år sen han dog!
    Så da kommer det många minnen , som både gör en lessen o glad!
    Me allt måste få ta sin tid!
    kramen ...

    SvaraRadera
  5. Jag börjar gråta när jag läser.. känner igen vart det är på väg här hos oss! (Känslan/vetskapen att någon är borta är densamma.., du vet!)

    Att ha en sådan vänskap som din, måste kännas som en stor stor trygghet för dem, mitt i allt detta svåra! Det är i de svåra stunderna som vänskapen ska ta plats..

    Kram till dig...

    SvaraRadera
  6. Känner så väl igen det du beskriver... skillnaden är att min vän hade en son som gick bort, 6 år gammal.... 2 år sedan snart. Vi pratar mycket & ofta om honom & deras situation. Det tar tid... Såret läker aldrig men man lär sig leva med smärtan & tomheten & så småningom le åt fina minnen.

    Lycka att ha ett stöd som dig!

    SvaraRadera