Det är en sådan här dag som man till fullo kan uppskatta förra helgen...
Vi försöker leva efter Carpe Diem... fånga dagen. Ibland är det inte bara dagarna som man kommer att minnas, utan även de där speciella stunderna. Stunder som man för alltid kommer att bära med sig.
Carpe Momentum... Fånga stunden.
Vi gjorde det den 5 januari, trettondagsafton i år.
Vi fångade stunden hos nära vänner, våra äldsta vänner, våra tryggaste vänner... En stund hos dem, med en glädje som kändes, tillsammans med en massa prat och skratt. Ett antal timmar med vänner som, även om de dröjt mellan mötena, alltid ändå känts som det bara vara igår. Vänner med barn som man redan fått "se" i magen, vänner som gått genom svårigheter och kommit ur det än starkare och än mer livsbejakande. Vänner som man alltid trodde skulle finnas där. Minnet och glädjen över mötet har vi burit med oss.
Igår fick vi åter ett sorgens bud... Tårarna har återigen runnit, ett ledset moln har lagt sig över gården och vi vill bara stanna här inne och hålla om varandra.
Dessa vänner fick sitt besked förra våren och nu 6 mån senare...så står en maka och barn kvar ensamma...
Inte en till... sa vår älskade son. Vad händer med alla som vi känt längst??!! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan någon av er... Vem står näst på tur?... så slutade sonens förtvivlan.
2007 var ett år med sorg och förtvivlan. Besked fr vännen och 6 månader senare precis när sommaren kom, lämnades man och barn ensamma...
2008 börjar inte så bra det heller. Ja, vem är näst på tur?! Är vi åter inne i den där fruktansvärda berg- och dalbanan då det inte går att hoppa av. Det ena avlöser det andra och infernot tycks utan slut. Skyddsnäten är borta och ingen går säker längre...
Fånga stunden är det enda vi kan göra. Imorgon kan allt vara förändrat...
Fånga stunden då jag väcker sonen på morgonen, en puss på kinden. "Jag älskar dig mamma" när han kliver ur bilen vid busshållplatsen. En pratstund på kvällen. Skratt och bråk som ändå alltid slutar med kramar och ett "jag älskar dig".
Fånga stunden då jag känner en hand i min, min käras trygga hand. Hans hand som ger mig ett sådant otroligt lugn. Vi tittar på varandra och hans ögon bekräftar att vi idag försöker leva efter mottot Carpe Momentum och Carpe Diem. Vi tar tillvara det vi kan få, här och nu...
Fånga stunden med vänner, glada möten, galna möten, förtroliga möten. De är de stunderna som man sedan bär med sig länge, länge...
Just nu, idag, har vi varandra - jag älskar dig min kära och jag älskar dig sonen min...
Hej vännen... Jag är så ledsen för förlusten av en kär vän... Många varma kramar till Dig, maken och sonen.
SvaraRaderaFånga dagen, fånga stunde... Måste tänka på det mer, så sant...
Ja, visst är det så att man ska lära sig att ta till vara varje dag och varje stund och att se det lilla. Så ledsamt att människor ska behöva dö förtidigt. Inte rättvist!
SvaraRaderaKram till dig!
Åh nej! Förstår att det är tungt med ytterligare ett sånt besked. Mängder av omtanke till dig och din familj.
SvaraRaderaDet väcker verkligen tankar. Och det allra bästa vi kan göra är väl att precis som du fånga stunden och visa våra nära att vi älskar dem.
Ta hand om dig! Stor kram!!
Så fint och klokt du skriver, och vad konstigt att man (jag) glömmer att leva i stunden hela tiden. Det ska jag försöka bli bättre på.
SvaraRaderaMånga varma kramar och omtanke till dig och de dina,
från
S. (som blir alldeles rörd när jag läser ditt inlägg idag.)
...och så ville jag passa på att tacka för den goa middagen vi åt i helgen, provade din grekiska kycklingpanna och den var en stor succé.
Ja vad säger man...kan mycket väl förstå era funderingar om vad som händer och om hur viktiga stunderna och ögonblicken är i livet...de vi glömmer så lätt...
SvaraRaderaTänker på er med värme och som du skriver Fånga Stunden!
Kramar till Er från Malin
Åh, nej så sorgligt! Ja, ibland undrar man ... allt kommer på en gång.
SvaraRaderaCarpe diem - det är också mitt motto! Vi kan inte göra mer än att leva i nuet och säga till/visa dem vi älskar att vi gör det.
Jag brukar hålla mina barns händer och krama dem när de ska sova, andas in deras doft och samtidigt som jag säger att jag älskar dem, försöker jag stanna i stunden, "fånga" den och tänka: "Detta är lycka. Vi finns här. Och nu". Vi har bara stunden, inte det förflutna, inte framtiden.
Och nu - när jag skrivit detta - tillhär redan mina rader det förflutna ... Tanken svindlar.
Varma kramar!
Hej!
SvaraRaderaKänner så enormt med dig & din/er situation, känner också stor tacksamhet inför livet & insikten om att vi bör vara mer uppmärksam på att vi endast får ett liv till skänks. Att göra medvetna val, i det stora hela, kan bidra till att ta tillvara på livet & göra det bästa av det. Att våga följa hjärtats röst oftare än man gör, att lyssna inåt & höra hur själen pockar på uppmärksamhet, är som du skriver, Carpe momentum. Hur många gånger består inte vardagen av känslor kring att livet är en massa måsten...? Och mitt i allt detta finns ändå de kärleksfulla, gyllene stunderna mitt framför näsan, men reflektionen över dem uteblir då man utmattad faller ihop framför tv:n. Ett medvetet val kan vara att bestämma sig för att minnas och repetera de gyllene ögonblicken inombords varje kväll, det är någonting jag har beslutat mig för att göra.
Tack, för inblicken i ditt liv och för att du ville dela med dig av detta....
Om jag kunde stötta er i sorgen så skulle jag. Jag skickar också mina tankar till mamman och de två barnen. Vi har varit med om samma sak när en familjemedlem i Fädernegården gick bort i cancer från maka och små pojkar fyra och sex år. Vi försöker minnas honom med glädje och inte med sorg. Det var "fyraåringen" som kom till sin farmors begravning från fjärran förrförra veckan. Jag skickar många kramar till er.
SvaraRaderaNicoline
Sorgen är aldrig lätt att bära och man står alltid frågande varför ?
SvaraRaderaMan blir så påmind om livets bräcklighet, man blir så rädd.Man undrar när rycks mattan undan igen.
Jag hoppas och tror att vi fortsätter vår vandring någonstans att vi åter igen möts på andra sidan.Förra hösten hade vi fyra nära som dog under samma vecka.Man stog bara och fattade inte vad som hände.Det är svårt och det gör ont.
För varje gång jag möter döden blir jag ännu mera ödmjuk,blir ännu mera rädd om min familj.När allt sätts till sin spets är vi små, det spelar ingen roll varifrån
vi kommer, vilka vi är, vad vi gör så är döden lika för alla en del i vårt liv.Jag känner med dig och sänder en stor kram och tänder mitt ljus ikväll för dig och din familj.
Kram ewa
Nej men min kära vän!!!!
SvaraRaderaTårarna rinner och mina tankar går till er vän men även så klart till er.......ni har gått igenom så mycket.......inte en till!
Jag blir rörd till ännu fler tårar då jag läser hur din son reagerar....
Han har gått igenom svåra förluster men jag tror även att de gjort honom till den han är. En pojke som vet exakt hur dyrbart livet är. Som mer än andra tonåringar uppskattar sina nära å kära. Som vet hur mycket ord värmer och behövs.....Ett Jag älskar dig mamma från sin 17-åring måste kännas stort i hjärtat mitt i all sorg.
Ni har gått igenom svåra förluster men även fått en underbar gåva!
Nämligen er syn på livet och varandra.
Precis som du skriver...fånga dagen och fånga stunden...det gör ni varje dag i er familj!!!
Det är en gåva!
De flesta andra stressar sig ju fram i tillvaron i jakt efter något man inte riktigt vet vad det är..i stället för att bara just fånga stunden.
Jag tänker på er hjärtat!
Kram Katarina
Så vackert du skriver. Hoppas du får ha kvar allt ditt fina omkring dig länge, länge - riktigt länge.
SvaraRaderaMen det är ju så som livet är, upp och ner - man vet aldrig hur länge det goda får vara. Dina motton är därför mycket passande och bra.
Kram du söta vännen
Jag är så oerhört ledsen för er skull... Fick en stund av eftertänksamhet här i din blogg... Har också nyligen förlorat människor i min närhet. Visserligen människor som levt sina liv färdigt - men som ändå lämnade stora tomrum i mitt hjärta...
SvaraRaderaKramar till er...
Så sant! Och du skriver så träffande! Mmm, det är mycket i den trista änden av livet just nu (-känns det som här med) Det är väl så, att det går i perioder... Det gör sorgen extra tung att bära när det bara läggs ytterligare börda på börda under en och samma period. Och ändå så är ju allt en del av livet - både de ljusa delarna och de tyngre.
SvaraRaderaSå viktigt med de där sakerna i livet som att berätta för sina nära och kära hur betydelsefulla de är när man har möjlighet! Sedan behöver man inte alltid fånga dagen, utan kan låta alla skitdagar bara få fly,utan något speciellt - samvaron och närheten finns där ändå om du värnat om den. Massor av kramar!
Och det måste ju vara nån däruppe som pockar, när man plötsligt känner att man måste in på den här bloggen.
SvaraRaderaOch man stannar upp. Och tänker att man måste dra i handbromsen och njuta.
Och ibland känns det som om ett rejält miljöombyte = flytta från huvudstaden, är det som skall till för att man ska fatta. Att man ska fatta att man måste leva i nuet. Och uppskatta det man har. Som man ständigt klagar på.
Du är bra på det där kära bloggvän. Att få en att stanna upp.
PS.Jag tänkte mycket på dig i söndags. Jag var i Strängnäs, och tänkte: "hmm, det kan inte vara sååå långt härifrån..."
I sådana här lägen känns ord nästan överflödiga. En tyst kram hade passat bättre...
SvaraRaderaJust i kväll såg jag ett program om Thailand-tsunamin. Mycket glädje, rädsla och sorg och det fick mig att komma ner på jorden igen och påminnas om vad som är viktigt här i livet.
Var rädda om varandra!
Så vktigt det du skriver, att leva i nuet, nära sina kära. Jag känner med er... Kram
SvaraRaderaVarma tankar till dig och din familj och även till er vän. Ditt inlägg väcker många tankar, du har så rätt i att vi ska ta tillvara på stunden och inte bara rusa på med en massa måsten.
SvaraRaderaTänker på er med värme. Ta hand om er.
Kram, Carina
Du skriver vackert! Om svåra saker. Jag har skrivit det förut, och du vet det säkert ändå, men jag slås av vilken gåva du har fått. Att fånga - ordet, känslan. Annars, visst är det så; Fånga ögonblicket. Jag tycker det är så vackert på latin. Och jag tycker världen är så vacker när man lyckas göra just detta. Undrar just vad ord heter på latin? Minns inte...Carpe momentum och carpe diem, men carpe "ordet"..? Apropå det du skriver om, dessa ständiga förluster och risken med att leva, kommer jag att tänka på Tomas Tranströmers dikt:
SvaraRadera"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden. Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen som klamrar sig fast ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vår förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret".
Se där en annan som kan fånga Ordet.
Så fina ord ... mitt i bedrövelsen. Och ack, så rätt du har - "fånga dagen" och "fånga stunden"!... tänk om fler tänkte och levde efter det mottot. Jag själv är dålig på det, trots att jag tror att jag skulle må så mycket bättre om jag kunde göra det.
SvaraRaderaEtt annat tänkvärt uttryck är "Efter mörker kommer ljus". Hoppas att det kan hjälpa lite...
Kramar Christina
Skickar en till <----KRAM---->
SvaraRaderaDet kan du behöva gumman.
Sitter här och tårarna trillar ner för min kind... Jag känner för mamman och hennes barn något oerhört... Jag känner för er... dig, din man, din son...
SvaraRaderaDu har så rätt i det du skriver, att man ska fånga dagen, fånga ögonblicket. Jag försöker verkligen tänka så men det är inte alltid lätt... Lätt är det att hela tiden se framåt, nästa projekt liksom... Julen hann knappt ta slut förrens jag börjar längta till våren som en tok. Istället för att leva här och nu, och verkligen njuta och ta tillvara det som är här just nu...
Måste också säga att du är sååå duktig på att skriva, du beskriver känslor på ett sätt som är... ja, helt otroligt!
Mina allra varmaste kramar till dig och din familj!
Jag beklagar sorgen! Ni finns i mina tankar!
SvaraRaderaKram,
AnnaSv
Det sägs att det finns en mening med allt, men i lägen som dessa kan man nog inte finna det allra minsta mening!
SvaraRaderaDet skulle i så fall vara att ni lärt er att vara rädda om varandra, men det är en väl drastisk väg att behöva gå.
Förstår hur ledsna o uppgivna ni är, men ni är så duktiga på att tillsammans ta er igenom kriser.
Kram från pörtet
Jag rörs till tårar av dina ord... så jobbigt!!!'
SvaraRaderaDu skriver så vackert och klokt!!
Tänker på er!!
kramar A-C
Dina ord berör för de handlar om oss alla. Att alltid föröka fånga dagen är något som vi alla borde lära oss att göra, själv tänker jag på det varje dag...
SvaraRaderaSTOR kram; Ankan
Fint du har skivit...jag blev så berörd av allt. Så sant...jag försöker leva så men visst när allt dundrar på i 180 så glömmer man en hel del. Tänker på er och hoppas att resten av 2008 ska bli riktigt fint och hoppfullt...
SvaraRaderaStor kram!!
SvaraRadera