Åker bort...

Nu gör vi vår resa ner till Malmö. Vi åker imorgon onsdag och kommer hem på fredag kväll. Sonen blir ensam hemma med hundarna. Är det något jag är stolt över så är det just detta att vi lyckats få sonen totalt orädd för mörker och ensamhet. Vi hade tidigare ett sommartorp mitt i skogen. Våra vänner hade sitt torp ca 10 min promenad genom skogen. Vår son fr det han var 10 år, gick ensam hem på natten på den smala stigen, endast med en liten ficklampa med sig. Totalt orädd! Även när det var som mörkast på höstkvällen så gick han ensam. Han sov ensam i torpet i 3 nätter när han var 12 år då vi var tvungna att göra ett besök hem till stan och han inte ville följa med. Våra vänner erbjöd honom att sova där men "Aldrig i livet" svarade han... "Nu när man äntligen får ha huset för sig själv och sova i mamma och pappas breda säng med hundarna!"

Det känns tryggt att lämna honom här och veta att han klarar sig på egen hand. Grannarna finns ju också helt nära om det skulle vara något han skulle behöva hjälp med.

Resan ner till Malmö är känslomässigt jobbig. Har en väninna som är svårt sjuk... har två små barn... oddsen är urusla... Det är jobbigt när man bor långt ifrån varandra och känner att man inte kan hjälpa dem så som man skulle vilja. Vi har i alla fall bestämt oss för att bjuda dem på middag på torsdag. Vi fixar middagsbjudningen hemma hos dem istället, så jag håller som bäst på att förbereda delar av maten här hemma. Har haft en tjälknöl i ugnen i natt och har hittat en sås gjord på rostad vitlök som jag tänkte förbereda. Gös handlar jag också med mig, sedan lagar vi lite mer smått och gott hemma hos dem. Hoppas det blir en fin påskbuffé för familjen. Pratade med henne igår och hon lät riktigt glad över denna överraskningsmiddag. Vi kommer att bo på hotell för att inte göra vår vistelse för ansträngande för henne. Vi umgås på hennes villkor...

Livet kan snabbt förändras, det handlar om att ta tillvara det vi har idag, inte skjuta upp till morgondagen det vi kan göra idag. Ta hand om varandra, visa att ni bryr er, visa omtanke, en beröring, krama om de som står er nära...

Vi i vår familj har redan smärtsamt fått erfara att livet inte har något skyddsnät där "andra" drabbas och inte vi... Våra vänners skyddsnät försvann nu lagom till jul...

Lyckan finns alldeles omkring oss, i det lilla, i vardagen, för oss här ute på landet, i huset, i synen av scillan i gräsmattan, ljudet av vårfåglarna, sonens gosekram på morgonen, mannens telefonsamtal hem bara för att höra hur jag har det...

Det är inte det stora som man kommer att minnas utan det är just det lilla som verkligen kommer att betyda något...

Glad Påsk till er alla...