söndag, juli 01, 2007

Det är mörkt hos oss...

I morse talade jag med min väninnas man. Hon blev förd till Hospice igår... hon tog farväl fr sina barn... sa att hon skulle vaka över dem och skydda dem som en ängel...

De hann prata om begravning...

Idag gled hon in i koma och i eftermiddag så somnade hon in...

Hennes man är förtvivlad, ingen förstod att det skulle gå så fort... Har pratat timmar med honom...

Vår familj har gått igenom samma fruktansvärda sorg... Vi fick en liten kille till, tre år efter vår första... Han föddes med ett svårt och mycket allvarligt hjärtfel... Han opererades i Lund endast 5 dagar gammal...

Vi hann lära känna vår lilla son, se vilken härlig personlighet han var, en underbar lillebror och en fantastisk son... Han skulle snart fylla 2 år, d
en stora operationen var inbokad, biljetterna var klara till Lund... och två veckor innan operation så somnade han in... hemma med oss och storebror...

Det var ett h-vete vi genomled, att mista sitt barn är nog det värsta som kan hända en förälder... Det vi gick igenom och det vår äldsta son fick genomlida önskar jag ingen, absolut ingen...

Vår son var då 6 år... Nu är det min bästa vänners barn som står där, i samma ålder o ska inse vad ordet ALDRIG betyder, samma ord som vår son fick lära sig. Aldrig betyder just, aldrig mer, den doften du känner av lillebror i hans kläder, i hans nalle... Det är den sista doft du har kvar...aldrig kommer du att se hans leende, aldrig känna hans armar om dig... aldrig...

Aldrig kommer deras mamma in genom dörren, aldrig kommer de att känna hennes armar om deras kroppar, aldrig höra hennes röst, aldrig mer få känna hennes kramar och pussar, hennes omtanke, hennes skratt... aldrig... aldrig...aldrig...


Hennes man 36år med två små barn, för ett halv år sedan mitt i karriären, husrenoveringar, stora planer för huset som snart skulle varit klara, barnen lyckligt ovetande om livets bistra och orättvisa verklighet, en positiv glad fru och mamma, en tjatig sur fru och mamma, en kärleksfull mamma och hustru, en älskad hustru och mamma... Livet lekte, utan större bekymmer, men med livslånga planer om en framtid... Nu 6 mån senare....

Livet är orättvist och livet är tufft... Jag hoppas och ber att hennes underbara barn blir till samma underbara tonåringar som vår son. En kille med mer känslor än andra, mer empati än andra, mer kärlek än andra och mer omtanke än andra... Livets sorger kanske kan forma dig till en bättre människa...

Jag är så glad att jag hörsammade hennes rop på hjälp och åkte ner till henne...


Det gör bara så fruktanvärt ont...

23 kommentarer:

  1. Ibland förstår man ingenting. Varför ska livet vara så orättvist.
    Många varma tankar till dig. Och till din väninnas familj.
    Styrkekramar i mängder!!

    SvaraRadera
  2. Sänder dig och dom runt omkring många värmande kramar!

    SvaraRadera
  3. Det är just så det känns: bara så ont.Det man kan göra är att finnas till hands.
    Det är gräsligt för dem som drabbas av detta helvete när folk vänder bort ansiktet istället för att tala eller bara krama om. Rädda att säga något fel, att göra någon ledsen.
    Jag tror att det är viktigt att man tänker att liver inte är rättvist men att vi som är odrabbade hjälper vår nästa.

    SvaraRadera
  4. Elisabeth - jag beklagar sorgen. En så fruktansvärd förlust för hennes familj och för er. Jag förstår att tankarna går till er egen förlust när återigen någon fick lämna sin familj alldeles för tidigt. Livet är inte rättivst!

    Men jag gläder mig oerhört att se att ni ändå hittar vägen att njuta av en kantarellmacka!

    Stor kram /Karin

    SvaraRadera
  5. Det tåras i mina ögon..tänker på dig..Kram anette

    SvaraRadera
  6. Nå kom tårene. Når slike ting skjer rives gamle sår opp igjen, og i tillegg til å kjenne på den nye sorgen, rippes det også opp i tidligere tap. Jeg føler med både deg og din familie, og med denne familien som nå har mistet den ene "veggen"!

    SvaraRadera
  7. Neej, det värsta som kan hända, att förlora ett barn och för ett barn att förlora sin mamma! Mitt hjärta gråter för dig och din vänninas familj. Stor kram!

    SvaraRadera
  8. Trots att jag inte känner familjen så får jag gåshud när jag läser. Jag vet inte vad ordet aldrig betyder och jag vill inte veta det. Jag vill leva lycklig med mina barn och min man.

    Dumma naiva mig som tror att alltid ska det vara så bra som det är nu.

    Dumma, naiva.

    SvaraRadera
  9. Jag blir sååå ledsen. Det är så orättvist, så hemskt. Livet går vidare men ibland undrar man över meningen. Vad är nyttan? Vissa lever tills de är 98... andra dör medan deras små barn fortfarande behöver dem så väl...
    Och när barn dör...

    Stora styrkekramar till dig.

    SvaraRadera
  10. Aldrig, i den bemärkelsen, är ett hemskt ord. Borde strykas ur vårt medvetande...

    SvaraRadera
  11. Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Allt detta som är så svårt att förstå och hantera. Vilken styrka det ändå finns inom oss. Många kramar

    SvaraRadera
  12. Dina texter är så levande Elisabeth! Jag kan inte skjuta det ifrån mig för att slippa känna. Dina ord träger djupt in i mitt hjärta och tårarna forsar fram. Jag kan knappt läsa vidare...Ibland käns livet bara så himla, himla grymt!!

    Mina tankar är hos er! Massor med kramar!

    SvaraRadera
  13. Så himla sorgligt! Tänker på dig/er! Stackars barn och stackars pappa! Hoppas han har släkten där och hjälper honom i sitt trauma! Jag är glad för er skull att ni åkte ner till dem. Det betyder mycket för alla inblandade.

    Visst är det så att människor som upplevt sorg blir ödmjukare och lever livet rikare! Inget man önskar någon men det kan ju vara en tröst i all bedrövelse. Det är inte rättvist livet och orättvisan slår blint. Finns det någon högre rättvisa någonstans? Man får många existensiella frågor när sådant här drabbar någon i ens närhet.
    Det är förfärligt att barnen inte ska kunna få tröst av sin mamma någonsin mer! Förfärligt!!!

    En stor kram till dig!!!

    SvaraRadera
  14. Livet är verkligen orättvist ibland. En hemsk sjukdom, som utvecklas fortare än man någonsin kunnat tro. Mitt hopp står till att de som gått bort är på ett bättre ställe, att det är vi som blir kvar som lider. Tänker på dig, tänker på hennes barn och man.

    Många kramar, Sofia

    SvaraRadera
  15. Finns inga ord för det ni går igenom...och har gått igenom...Aldrig mer...så definitivt...Livet är inte rättvist.
    När jag läste så började tårarna rinna...Din väninna fick ändå ett "bra" slut utan ännu mer lidande...Hur tänkte hon då hon tog farväl av sin familj...
    Tänker på Er massor...
    Kramar från Malin

    SvaraRadera
  16. Jag blir så ledsen för er skull. Jag tänker på er!

    kramar

    SvaraRadera
  17. Hade två kompisar som gick bort alldeles för tidigt och man frågar sig varför. När man ser de gamla på jobbet som inget högre önskar än att få somna in.
    Önskar att man kunde göra något som lättar, men tyvärr finns det ju inte. Vi är många som tänker på er.
    Kram Elzie

    SvaraRadera
  18. dubbelörnen: Det går egentligen inte att säga litet nog eller mycket nog. Det är väl egentligen det enda vi kan vara säkra på att livet är INTE rättvist!!!

    Kan bara sända stora varma kramar!!!

    SvaraRadera
  19. Jag letade efter en annan dikt, men jag fann denna;

    När du saknar mig
    gå till stranden och jag skall vara där
    Jag blir det salta havet som svalkar ditt ansikte

    När du saknar mig
    gå till skogen och jag skall vara där
    Jag blir den svala vinden som smeker bort dina tårar

    När du saknar mig
    gå till ditt intre och jag skall vara där
    Jag blir ditt hjärtas tröst,
    och ger dig styrka - att leva utan mig

    SvaraRadera
  20. Jag är så ledsen för er skull! Tårarna rinner och man påminns om livets förgänglighet.
    Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  21. Ordet aldrig, ger den där fruktansvärda, hisnande känslan.
    Tänker på er! Kramar!

    SvaraRadera
  22. Länge sedan jag skuttade runt bland bloggarna känns det som och jag blir alldeles stum av allt som har hänt.

    Just så här är det med livet.

    Inget vet man.

    SvaraRadera
  23. Finner inga ord... det du skriver väcker många känslor.
    Kram...

    SvaraRadera