Livet är kort...

Åtminstone för somliga...

Nu tar det praktiska vid för familjen, vilket också är ett steg i avslutet och sorgeprocessen.

Tack alla ni för era varma ord... De betyder mer än ni tror...
Vi åker ner nästa vecka, till en familj där någon fattas...

Samtidigt med ordet aldrig som något slutgiltigt, så finns även det andra ordet alltid... Minnena kommer alltid finnas kvar. Ingen kan ta dem ifrån dig. Så länge vi minns, så länge finns hon kvar. Nu är det vår uppgift att se till att barnen håller minnena levande, prata mycket om mamma, roliga minnen, galna minnen, foton som ger trygghet i alla rum. Mamma är här och kommer alltid finnas med i deras hjärtan och i våra hjärtan. Vad livet och stunderna med henne gav, kan ingen ta ifrån oss...

Vänskap är något speciellt, riktig vänskap något unikt... Vänner har man kanske bara några få. Vänner kan man vara ifrån i långa perioder, men när man träffas så är det som om man bara sågs igår. Vänner är dem man kan ringa när man ingen annan utväg har.

Har tänkt mycket på mina dagar hos henne. Tisdag för två veckor sedan så satt vi på en parkbänk vid Kallbadet/Ribbersborg. Jag köpte jordgubbar, vi åt, njöt av solen, pratade och skrattade. Våra samtal kretsade om mycket... Idag förstår jag dem bättre, det fanns ett sammanhang och en mening. Jag sa jag var glad att hon vågade ringa och be mig komma. Det är ju inte lätt att be någon släppa allt och som dessutom bor långt borta. Hon sa att vi hade så lång historia tillsammans. Att hon kände mig så väl. Vi hade delat glädje och vi hade delat min sorg då... för länge sedan. Till mig vågade hon ringa när som helst, till mig vågade hon ringa och be om hjälp. Vi kramades...

Nu behöver familjen all vår stöd. De behöver oss nu och för lång, lång tid framöver. Blir själv påmind över s k vänner som försvann, som vände bort sitt huvud, som inte vill höra längre eller inte ville höra alls... De som jag trott skulle finnas för oss försvann och de som jag inte alls räknat med fanns vid vår sida och finns där än...

Jag läser mycket poesi och har alltid älskat dikter. Från det jag var 13 år och fick läsa Nils Ferlin Barfotabarn. Poesi kan förmedla känslor som man ibland har svårt att formulera i ord. Har två dikter som är mina absoluta favoriter vid stämningar som denna. Funeral Blues har jag mailat till hennes man. Den tror jag beskriver precis det han känner...

Funeral Blues
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
W H Auden

En gång är den sista
En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan som släcks
Ingen säger: Nu var det sista gången

En gång är det sista ordet viskat
Det sista brevet skrivet och postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet inte när och vill inte veta

Men glädjen har alltid ett sista leende
Någonstans dröjer det kvar
Någon förvarar det djupt i sin saknad
Viola Renvall