onsdag, november 07, 2007

Mellanrummet...

När de flesta färggranna höstlöven dalat ner i tystnad och de sista fastklamrande har blåst bort i höstvindarna så infinner sig ett mellanrum. Ett slags vakum, en tid då jag ofta hamnar i ett gränsland av vemod och samtidig spirande förväntan. Förväntan inför 1:a advent och december. Förväntan inför den röda färgen och de ljuvliga lysande fönstrena, för att inte tala om dofterna, stearin, pepparkakor, saffran mm.

Men däremellan, fr allhelgona och dit, så kommer en tid för eftertanke som blandas med vemod och förväntan inför julen. Tankarna finns hos det som var, som kanske även kunde blivit och som för alltid ändå finns kvar...

Följer en serie i DN Insidan om sorg och bl a om bearbetning av sorg. Psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark har skrivit boken "Sorgens olika ansikten". Hon skriver precis det jag och många med mig känner. Tidigare levde vi med livet och döden ständigt närvarande men i vårt moderna samhälle, med den äldre generationen kanske en bra bit ifrån oss, så blir döden något som blir distanserad från oss. Vi har därför i Sverige fått en låg kunskap om sorgbearbetning, enl författaren.

Sorg som inte får utttryckas och bearbetas kan leda till ett onödigt och långvarigt lidande, skriver hon. Hon skriver även om den obearbetade sorgen en "frusen sorg". Den sorgen tror jag vi många känner till. Den finns oftast i vår egen historia, t o m i min egen. Min egen mor och far som miste sin 10-åriga dotter och sedan inom loppet av ett år även miste barnens farfar och farmor som de levde tillsammans med. En sorg som aldrig bearbetades, en sorg som var frusen. En sorg som smärtade min mor fortfarande vid 90-års ålder.

Ann-Kristin Lundmark skriver om känslan när någon man älskar eller står nära dör, den avgrundsdjupa sorgen. Man känner sig totalt ensam och känslan blir än mer påtaglig av omgivningens reaktioner. Tystnaden som lägger sig runt en, människor som viker undan med blicken, personer som slutar höra av sig, förstärker bara känslan av ensamhet. Vi har tappat förmågan att samtala om det svåra och det obehagliga och istället skapat en rädsla att möta människor som har det svårt eller befinner sig i sorg.

Idag skriver DN i den andra delen om sorg, om en grupp ensamma efter tsunamin. Även de säger allt det jag försökt förmedla till våra vänner och andra. Det är så oerhört viktigt att få prata. Att att få älta sin historia flera gånger, gör att det overkliga som hänt, blir mer begripbart. Att våga höra av sig utan att behöva säga något. Att bara våga lyssna... Ingen kan ändå säga de förlösande orden som tar bort det onda, som gör det gjorda ogjort... Det enda vi kan ge är en hand att hålla, en axel att gråta mot, en kram av omtanke och ett par öron att lyssna med. Säga att vi finns här, när än du vill och jag lovar att jag orkar lyssna, inte bara nu men även om 3 mån och fortfarade om 1 år...

Jag tror att jag blivit en bättre människa efter vår svåra sorg, inte så att vår sons bortgång gjorde mig "bättre", men den sorgeprocess som jag gått igenom har förändrat mig till det bättre. Vi har insett att livet är skört och inga skyddsnät finns. Det som händer andra, händer även oss. Vi har blivit mer ödmjuka till livet, naturen och själva vardagen...

Fick ett samtal från vår vän. Det är nu 4 månader sedan min väninna gick bort och äntligen hör jag en sträng av liv i hans röst. Förtvivlan och oro har vi känt när vi hört hans röst. Men nu fanns ett hopp om överlevnad, en liten ton av glädje, glädje även över vardagliga händelser. Han har nått ditt där ett skratt blivit tillåtet och känner att de tre ska ro iland detta. Från att leva en minut i taget så kan de nu se till nästa dag och snart kanske t o m nästa vecka. Tårar av glädje rann nerför mina kinder under samtalet. Vi pratade om glädjen över att ha känt henne men även sorgen över orättvisan i livet.

Fick ännu ett samtal fr en nära vän. Där väntar de på beskedet efter behandlingarna, som förhoppningsvis ska vara positivt. Vi talar om rädslor, om att våga prata, att våga visa känslor. Att dessutom våga känna glädje i det man har, just här och nu. Man kan inte leva och vänta på "dörrknackningen" som kommer till oss alla en dag. Det är väl det enda vi vet alldeles säkert ;). Vi har en skyldighet att ta tillvara livet, ta tillvara det vi får och det vi har. Njuta tillsammans och inte skjuta upp alltför mycket till morgondagen.

Oavsett det är sjukdom eller sorg så det vi minns efteråt är just glädjestunderna. Mina minnen av vår son är skratten, tokerierna, myset, gosset. Inte är det sjukdomen eller sjukhusen, läkarna eller smärtan. Att tillåta sig det där extra som ger glädje i sorgen eller sjukdomen är så oerhört viktigt.

Mitt vemod över livets orättvisor, över sjukdomar som inte borde finnas, över vänner som drabbas, kommer under månaden att blandas med förväntan om ett ljus och ett hopp för alla mina nära. En decembermånad som sprider förväntan och glädje, där adventsstakar och stjärnor sprider värme och där de levande ljusen och färgerna lägger sig varmt omkring allas hjärtan. För oss så har sorgen har fått ett slut men saknaden finns för alltid kvar...

Tittar ut över ett snöigt och novemberdystert landskap och konstaterar att nu är det bara 46 dagar kvar till julafton... och sedan så vänder det igen...

34 kommentarer:

  1. När man läser dina varma djupa rader blir man lite tyst......man kommer liksom inte på något bra att säga. Och kanske är det detta som är problemet många gånger, vi tror att det vi säger måste låta så bra och pedagogiskt, istället för att bara vara närvarande. Att sörja med den som sörjer........gråta med den som gråter........

    Jag hoppas du får en riktigt fin decembermånad......
    Och så kanske vi ses......?!
    Härliga vinterbilder du visar, här snöar det också!
    Stor Kram Kicki

    SvaraRadera
  2. Hej vad fint du skriver om sorgen. Jag lade locket på känslorna efter ett missfall och gick hela vintern och mådde pyton. Jag säger numera att man måste bryta ihop för att kunna gå vidare, man ska låta sorgen få ta sin tid men man får inte fastna i ältandet, då blir man bara bitter.
    Kram /linnea-maria

    SvaraRadera
  3. när man kommer över den där förlamande sorgen och kan vara ledsen och förstå att man är ledsen det är en skön känsla. att kunna gråta ett tag och sen snyta sig och gå vidare till nästa gång, det är en skön känsla.
    just det där du skriver om att tillåta sig att känna sorg och att bearbeta det där tror jag att jag har en fördel av att vara uppvuxen i en liten by och att den byn var i tornedalen mitt bland alla lestadianer.
    tänker på hur vanligt det var att folk faktiskt dog, grannar och andra som man kände till. alla gick i kyrkan på begravningar och det var stora samlingar till kyrkaffe. man sjöng ut dom döda och följde dom till graven på ett helt annat sätt än övriga sverige gör. det tror jag har gjort mig till en mer ödmjuk person inför andras sorg...

    det är så skönt med dig och det du skriver för du är så ärlig och dina tankar går många gånger rakt in i mitt hjärta.
    så glad för att jag har hittat dig! massor med kramar

    SvaraRadera
  4. Liv och död, kärlek och sorg, allt finns med i våra liv och vi måsste ta itur med det för att kunna gå vidare! Jag tror som du att sorgen måste bearbetas. Man gklömmer alrig, men man kommer alltid att ha vackra minnen och de måste få leva vidare inom en!!!! Ibland kommer sorgen uppbubblande och då måste den få komma ut.
    På något sätt har jag en känsla av att sorg i vårat samhälle inte är riktigt accepterat. Det är ofta OK att sörja en viss tid men sen ska man gå vidare.... Vilket ju inte alltid går! Sorgen finns ju där, den blir en del av oss och vi måste bearbeta och lära oss att leva med den.

    Oj det blev visst långt..... Ville nog egentligen bara säga att jag befinner mej på samma platas som du...

    kram

    SvaraRadera
  5. Du beskriver detta med sorg så tankfullt och, på sätt och vis, vackert och jag tänkte faktiskt på just dig när jag såg artikelserien i DN. Först tänkte jag snabbt sms:a dig så du skulle kunna införskaffa DN men sedan kom jag på att ni ju prenumererar fastän ni inte bor här i stan längre.

    Kramar i mängder!
    //AnnaSv

    SvaraRadera
  6. Håller med, va fint du skriver. När jag ibland vill prata om döden med vänner och bekanta, då slår dom bakut direkt! Nej, inte ska vi prata om sånt, det är inget som är aktuellt på långa tider osv...
    Men jag som är född i denna mörka novembermånad har fått liv och död med modersmjölken, För mig är det ett helt naturligt inslag i livet, även om det blir det sista..
    Tyvärr är jag inte någon julälskare, har julångest snarare, men de senaste åren har det blivit lite bättre. Under åren med sjukdom och mycket dålig ekonomi så blev julen bara ett måste, man skulle trolla med knäna för att få fram både julmat och julklappar till familjen. Så illa är det inte längre, men på något sätt har den kommersiella julen fortfarande en negativ klang för mig, och trots att man försöker njuta av nära och kära så är pengar alltför mycket inblandade i den helgen.
    Ha det gott/Kramen

    SvaraRadera
  7. Det är därför jag alltid vill ha ut det mesta möjliga av varje stund, vardag som helgdag, för man vet inte vad som finns bakom hörnet. Man vet inte när sorg, sjukdom och/eller bekymmer dyker upp.
    Jättekram från Annette

    SvaraRadera
  8. Många kloka ord och tankar från dig idag, Dubbelörnen! TACK!

    SvaraRadera
  9. Du gör mig berörd! Finns inga ord, säger bara tack för att du delar med dig och skriver så fint!! Livet och döden berör oss alla, utan undantag! Jag lever nära två som båda misst sina barn, de är mina arbetskamrater. Den ena förlorade sin son då han var 9 månader, han födddes sjuk så hoppet var inte stort...Den andra förlorade sin son då han var 4 år i en hastig hjärntumör....Så orättvist.....jag kan inte säga att jag förstår dig men genom mina arbetskollegor så vet jag mycket av det som de har tnkt och känt! Det är drygt tio år sedan detta drabbade dem båda.....Turen är att de har 2 och 3 barn var i livet....
    Sänder dig en varm kram och mina tankar!

    SvaraRadera
  10. Med vemod läser jag ditt inlägg och instämmer. Man är också så rädd att "besvära och belasta" sin omgivning när man bär på en stor sorg. Därför bär man ofta den tunga bördan inom sig och kan inte riktigt delta irl. Utåt sett kan man *skratta* men sorgeklumpen ligger alltid där och lurar. Det är som du säger, det räcker med en liten mun och ett par stora öron. Mer behövs inte.

    SvaraRadera
  11. Så fint skrivet!

    Det är tråkigt att det är så många känslor som blivit tabu i dagens samhälle. För sorg och kriser tillhör ju livet i lika stor utsträckning som glädje och lycka. Det har kommit att bli ett förnekande av allt som är svårt, besvärligt och inte passar in i det moderna, snabba samhället. Sorg känns orättvist och slår hårt men dessa svåra stunder i livet kan vi varken välja eller välja bort. Tror också att det är viktigt att var och en ges möjlighet att få bearbeta det som drabbat en, var och en på sitt unika vis (det är lika ok att få älta och sörja men också att få släppa, eller slippa påtvingade (skuld)känslor om hur man borde känna). Att drabbas av tragiska händelser är hemskt men att för evigt fasta i sorgen, bitterheten och identifiera sig som "den drabbade" måste vara än värre.

    Du är klok du, vännen.

    SvaraRadera
  12. Så sant, man måste tala om saker!!! Många saker!!!

    Stora kramar vännen!

    SvaraRadera
  13. Mmm, jag var tvungen att läsa det två gånger. Så att det fastnar. För det du skriver är viktigt. Man rusar blint, och behöver stanna upp mellan varven.

    SvaraRadera
  14. VAd fint Du skriver, och alla ni som kommenterar också, om sorg och död, kärlek och liv. Jag blir berörd! kram Ylle

    SvaraRadera
  15. Vännen..

    Hade skrivit mycket nu... men raderade bort alltihopa! Du skrev rakt in i hjärtat på mig.. och där får det stanna nu. Tills jag tar fram det i en stund av min sorg..!

    För jag kan inte gå dit än.. bara ibland, vet du ju... jag är så mitt i, på något sätt!

    (Näsch, nu håller jag på att börja lipa av det här.. herregud, vilken labil liten varelse man håller på att bli! Jag blir nästan arg på mig själv...!!)

    Men jag är tacksam till livet att jag har mött en sådan vacker människa som du.. tack!

    De allra varmaste kramar..

    SvaraRadera
  16. Så fint och klokt du skriver, det berör mig djupt! Miste min pappa för drygt ett år sedan efter många, många års sjukdom. Jag har ända sen jag var liten alltid vetat att min pappa inte skulle bli jättegammal, nu blev han dock ändå 56 år. Jag känner att jag har fått jättemycket hjälp av min 3-åring i mitt sorgearbete. Hon har frågat och undrat varför morfar dog, var han finns nu o.s.v. Vi har pratat och pratat och det har varit rena terapin för mig.

    Måste bara berätta något roligt hon sa för några månader sen. Vi har ju sagt att morfar finns i himlen nu och hon har funderat mycket kring detta. Vi åkte förbi på vägen utanför kyrkogården där pappa är begravd och pratade lite om honom. Efter en stund ser jag att hon sitter och tittar upp mot himlen och funderar. Sen säger hon:
    Men mamma, vad gör morfar där uppe på molnet hela dagen, egentligen????

    Barn är underbara i sina funderingar!

    Kramar Marie

    SvaraRadera
  17. Tack för ett oerhört läsvärt och värdefullt inlägg.
    Här ser jag en del av mina tankar i skrift.
    Jag brukar också känna vemod under denna tiden mellan just Allhelgona och adventstiden.
    Kanske kan det höra ihop med att min mormor dog i november - 1970 så det är länge sedan.
    Men jag saknar henne väldigt.

    November månad hör inte till mina favoritmånader - i vanliga fall. I år känns allt lite bättre och jag hoppa att det förblir så.

    Än en gång, tack för allt du delade med dig av idag.

    SvaraRadera
  18. Dina ord och reflektioner, känslor går in i mitt hjärta, det är mycket fina ord som beskriver sorg på ett varmt sätt. Kram och ha det gott.

    SvaraRadera
  19. Kramar...
    Det du skriver om är tänkvärt... Att leva i nuet... Varför ska det vara så svårt?

    Kramis
    Flisan.

    SvaraRadera
  20. Så fint och klokt du skriver. Jag får en klump i halsen när jag läser. Det låter så klokt att man inte kan tiga ihjäl sorg utan att man måste bearbeta den och försöka kämpa igenom. Det gäller även andra saker som är jobbiga men av mindre betydelse än de du tar upp... Det är också så lätt för oss som är lyckligt lottade att glömma bort hur bra vi har det och irritera oss på världsliga ting.

    SvaraRadera
  21. Flisan-knapp... Jag är glad att en sådan bara innehas av e n person här i världen... *S*

    Rätt var'e är så dyker det upp en Flisa, det vet du :)

    Kram på're!

    SvaraRadera
  22. Det finns en liten bok som heter Modet att ingenting göra av en präst vid namn Lars Björklund. Han skriver om Vad är tröst när ingen tröst finns att ge? Det är precis det som du skriver. Att våga vara där, att våga lyssna, att våga vara tyst. Att våga vara tillsammans i det svåra. Det är så otroligt viktigt att man får bearbeta sin sorg. Att man får tala om den igen och igen. Idag och nästa dag och om en månad tre månader.....Då är det betydelsefullt med vänner som står kvar, som lyssnar och bryr sig om.
    det är viktigt att vi vågar tala om döden och sorgen. jag tror att det gör oss rikare och mer hela som människor. En stor kram skickar jag dig kloka människa.

    SvaraRadera
  23. Dröj inte med att beundra körsbärsträdens blom - en stormvind kan rycka bort dem under natten.........

    Dessa raderna kom jag att tänka på när jag läste ditt vackra inlägg. Du skriver så fint....jag blir berörd och samtidigt varm i bröstet...du är en fin människa Dubbelörnen....din kropp rymmer ett stort, varmt hjärta och en sensibel själ......Livet har prövat dig hårt och du svarar tillbaka med kärlek och ödmjukhet...det är stort.

    Var rädd om dig och din familj...jag är glad och tacksam över att ha dig som bloggvän....TACK!
    En varm och lång kram från Clara...

    SvaraRadera
  24. Förundrad över att man klarar av ett sorgearbete, tiden läker såren, eller... Det ni gått igenom känns så fruktansvärt, vill inte tänka tanken, men så som du beskriver att sorgen och saknaden förändrat dig så ser jag hopp och ljus. Hoppas ni får en underbar tid nu framöver, en härlig advent och en underbar julhelg! Tack för att du delar med dig av dig själv! Kram

    SvaraRadera
  25. Kloka ord och tankar du skriver och vi borde nog tänka sådana lite oftare lite till mans...Livet är inte självklart och enkelt men varför krångla till det...vi har en sån "kort" stund på jorden tillsammans och borde vara glada åt varje sekund...Att ha sin familj och ett gott liv är en lycka bara det...Har en vännina just nu som drabbats av cancer för tredje gången nu och det har satt sig i skelettet...hos henne kan man inte sitta och ömka sig för än det ena och än det andra för där får livet en helt annan dimension...

    Kram på dig och må väl...
    från Malin

    SvaraRadera
  26. Det du har skrivit går verkligen rakt i hjärtat! Så rätt... men ändå varför ska det vara så svårt...

    Tack för att du delar med dig av det svåra, tack för att du delar med dig av dina tankar!

    Stor kram till dig från mig!

    SvaraRadera
  27. Din text idag berör otroligt mycket. Jag har inte mist någon så nära som du gjort. Jag har mist mor- och farföräldrar, fastrar, farbröder, och de var alla gamla och tiden var mogen. Och visst var sorgen djup efter dom också, men något man måste acceptera eftersom alla kommer dithän en dag.

    Tack för att du delar med dig av dina tankar, du får mig att stanna upp och tänka efter. Och jag inser ganska omgående att livet är härligt att leva, och att det ska levas här och nu.

    Många varma kramar till dig i den mörka kalla kvällen.

    Lotta

    SvaraRadera
  28. Tack för att du delar med dig av dina tankar om sorg i livet och änglabarn. Jo, sorgen möter oss alla förr eller senare och man måste ibland stanna upp, tänka till och vara tacksam och ödmjuk över det man har eller har haft...men ändå inte förtränga det sorgsna. Det är erhört viktigt att prata om sådant.
    /En varm kram från Ankan

    SvaraRadera
  29. Så himla fint skrivet. Sitter här med ett tungt hjärta. Klokt.

    SvaraRadera
  30. Fint du skriver, om så viktiga och svåra ting. Du har en gåva.

    SvaraRadera
  31. Ursäkta om jag e trög nu då... men vad e en "bautasting"???

    Kjam.

    SvaraRadera
  32. Hej!
    Det var väl en jätte bra ide med en loppisrunda i Solna=), så kan jag visa fyndställen i Lilla Spånga.
    Ha en jätte bra Fredag
    // Kerstin

    SvaraRadera
  33. Oj. Vad ska jag säga? Det finns så mycket att säga, men samtidigt ingenting. Dina ord har väckt något i mig, något som jag kanske varit rädd att formulera, eller ens tänka på. Ska låta orden bida sin tid i mitt bröst, så kanske det kan bli till meningar som jag kan uttala till slut.

    SvaraRadera
  34. Den där dörrknackningen du skrev om kom den 22:a maj förra året, tre timmar innan livet slutade för min mormor. Men vet du vad jag tänkte när min mormor tagit sitt sista andetag och låg där i sängen och såg så fridfull ut? Att jag fått vara med om hennes sista stund på jorden var lika stort som att få vara med när livet böjar. Jag är så tacksam för att jag var med när hennes liv var över, även om det självklart var jobbigt och sorgligt.
    Många tankar om döden och sorgen har det förstås blivit efteråt och som tur är så har familj och vänner inte undvikit att fråga hur jag har mått och de gånger jag har behövt så har de låtit mig prata.
    Det du skrivit är tankeväckande och fint.
    Ha en bra dag.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.