Funderingar från resan i Languedoc med omnejd...

Klicka gärna på bilden

Den här lilla byn heter Hauterives och ligger vid kanten av floden Tarn . Byn har i princip sett likadan ut under de senaste hundra åren. Här har heller aldrig en bil befunnit sig.

Enda sättet att ta sig hit är via båt, eller när floden är alltför strid, linbana.

Det är väl helt okej att bosätta sig på en sådan plats och förutsätter att man är en social person, åtminstone social i byalivet. Föreställer mig en idyll, en gemenskap, där de hjälper varandra i vardagen, med transporter och annat.

Men, nu verkar en av byborna ha blivit p*ssed off och bestämt sig för att han minsann inte vill ha folk inpå sig. Då tar han, ja, jag vet inte vad, åsna och vagn och spett och spade, trampar upp en stig efter branten. Och bygger sig ett hus på behörigt avstånd från byborna. Vilket innebär, förutom att alla transporter till denna by måste ske med båt eller linbana, att han nu dessutom måste få materialet upp på berget! Jag kunde se honom streta upp för stigen där på branten med allt byggnadsmaterial och sedan med spis, kylskåp, soffa och allt annat som behövs till ett hus.

Förundrade stod vi där och tittade över byn och på huset där högt ovanför. Jag menar, varför göra det enkelt för sig, när man kan krångla till vardagen än mer. Det kändes inte som man tog promenaden ner till bagaren i byn för färskt bröd... åtminstone inte varje morgon.

Den här intressanta skylten fanns efter vägen ner till spanska gränsen. Varning för vad?!? Bilbomber? Motorhaveri? Explosioner? Brinnande bilar efter vägen?

Funderingarna var många och vi bestämde oss för att ha koll, inte bara på ev attentat, men även på temperaturmätaren i bilen ;). Och allt gick bra, både dit och hem och inga bilkonstigheter såg vi heller efter vägen.

Efter att ha betraktat fransyskorna på restauranger, har vi haft många funderingar kring de mängder mat som de stoppar i sig under en måltid. En måltid som vid lunch, oftast är en 3-rätters och middagen 3-rätter eller fler! De äter alla rätter och inte en matbit finns kvar på tallriken, medan vi kämpat oss igenom en rätt och dessutom delat på en förrätt. Hur tusan kan de trots det vara så smala?!

Har nu googlat på detta fenomen och förklaringen fann jag hos författaren Mireille Guiliano, tidigare även chef för champagnemärket Veuve Clicquot i USA. I hennes bok French Women Don't get Fat, finns svaret. Champagne, choklad och romantik är nyckelorden för en balanserad diet och livsstil.

På hennes hemsida står det att Mireille är passionerad i allt som gäller mat och vin. Och hennes bästa tidsfördriv är just mat. Frukost, lunch och middag. Ljudet av korkar som öppnas är den ljuvaste musik för henne. Hon dricker champagne varje dag och har ca 300 restaurangbesök per år.

Jisses, säger jag! Här har vi uppe i norden trott att det är det asketiska, lutheranska plågandet som är det som ska ge resultat. Och så visar det sig att det är livsnjutning som är svaret på allt!

Inte konstigt att vi känner att Frankrike är rätta platsen för oss...